Anteckningar från den 7 juli 2026

Klockan 11:27

Tvångsförflyttning. Ja, det är ett melodramatiskt sätt att inleda en mening, men jag har PMS och känner mig gränslös. Och inte nog med det så har jag PMS också! Och till råga på allt så har jag PMS. Sån är alltså statusen när jag skriver följande: jag har flyttat. Igen. Aaaaaaaaa.

Anledningen är inte svårare än att Stockholms bostadsmarknad* består av sadomasochister, så istället för att få fortsätta hyra min billiga skrubb i Vasastan så har jag packat ihop mina tillhörigheter – sofistikerat, för flyttkartongsvikningen sitter i ryggmärgen – och högst ofrivilligt styrt kosan till en svindyr andrahandslägenhet utanför stan. Rimligtvis måste jag flytta härifrån igen om 1 år: sist jag kollade så var jag inte Mark Levengood, och kvinnan som hyr ut sin lägenhet inte en altruistisk miljonär utan arvingar som vill skänka sin bostad till mig. Men mirakel förekommer! De förekommer bara aldrig hos mig.

Tre lärdomar från livet som vagabond:

1. Det är pissjobbigt att flytta. Även om man skulle leja ut arbetet åt städare utan kollektivavtal, eller flyttfirmor med finstilta villkor så är det uppslitande och traumatiskt och hemskt och fan och hans moster.
2. Det finns en slags universell princip som lyder 1 flyttlåda per kvadratmeter. Det här har varit en sanning oavsett om jag har bott på 10, 20, 40 eller 60 kvadratmeter och det är osannolikt att mina ägodelar har stått i proportion till levnadsytan varje gång. Jag har bara accepterat det som en obeveklig naturlag. Jorden snurrar runt solen, 1 flyttlåda rymmer 1 kvadratmeter liv.
3. Det är alltid värt att göra sig hemmastadd, fastän man bara skulle bo på sin lilla plats i några veckor.

Med punkt nummer 3 i bakhuvudet slet jag sent igår kväll ut min hyresvärdinnas alla tillhörigheter ur skåp och lådor så att de fyllde hela vardagsrumsgolvet. Hagga gjorde den mycket riktiga observationen att det såg ut som ett Water filled cups prank. Nu är de provisoriskt staplade i en flyttlådepelare i ena hörnet samtidigt som jag har markerat revir med mitt eget porslin i vitrinskåpet och egna påslakan i garderoben. Jag känner mig lite yr.

Klockan 12:33

Men! Jag ska cykla till stan för att hämta järntabletter. Vet inte om jag har berättat för dig, O du store mobilanteckningsgud, att jag har en väldigt bra blodgrupp? Som kan ge blod till alla? Spädbarn och bilolycksdrabbade? Så är det i alla fall, men eftersom jag också är en kvinna med PMS så behöver jag ibland extra järn efter att jag så givmilt delat med mig av mina resurser.

Klockan 12:35

Jag har järnbrist och god självkännedom. När farmor får något anekdotiskt i blicken brukar hon berätta att jag lärde mig cykla så
otroligt sent. Jag var typ 8 bast, vilket väl inte är så illa för en person med ben, men jag förstår att det imponerar föga på den generation människor som vid 8 års ålder både kunde bedriva lantbruk och recitera hela Bibeln utantill. Men det stämmer att jag knappast kommer gå till historien som ett motoriskt underbarn. Därför måste jag införskaffa en cykelhjälm. Nackdelen med min blodgrupp är att jag bara kan få blod från de med samma grupptillhörighet som jag, och den blodgruppen råder det i nuläget brist på. Jag har helt enkelt inte råd att bli påkörd och blodtransfuserad. Särskilt med tanke på att jag redan är anemisk.

Klockan 13:30

Utkommen från cykelaffären. Jag har införskaffat ett kättinglås som är värt mer än min cykel, och en cykelhjälm i den chica färgen maroon från en försäljare som förstod min fåfänga såväl som min okunskap när det kommer till att hålla i pengar. Ruinerad men förvånansvärt taggad på att cykla. Let’s go.

Klockan 13:32

Utkommen från cykelaffären igen. Fick inte upp förpackningen med kättinglåset så försäljaren fick klippa upp den åt mig. Let’s goooo.

Klockan 13:39

Jag har kommit ungefär 400 meter innan jag måste stanna och fråga en gubbe hur man cyklar till stan. Han pekar på vägskylten som pekar åt stan.

Klockan 13:45

Det är vägarbete och jag skumpar över bulor och grus i asfalten. Utan förvarning får jag Mohombis ”Bumpy Ride” på hjärnan.

Klockan 13:46

I wanna boom-bang-bang with your body oh.

Klockan 13:53

Aggressivt omkörd av en man i tajta funktionskläder. Jag väser det enda ord som kommer till mig i stundens hetta.

Klockan 13:53

”Gräsand”.

Klockan 13:53

Ger mig själv en mental klapp på axeln för att jag hade sinnesnärvaron att komma på en sån begåvad förolämpning.

Klockan 13:55

I wanna boom-bang-bang with your body oh.

Klockan 14:11

Inne i city, med en nyvunnen respekt för cyklister. Det visar sig att alla fordon, inklusive fotgängare, är idioter.

Klockan 14:12

Jag säger inte att elscooterförare ska arkebuseras.

Klockan 14:13

Jag säger inte heller att de inte ska arkebuseras.

Klockan 14:21

Håller på att svämma över av ilska men har sjukt nog lyckats komma fram till blodcentralen. Kämpar med att sätta fast låset som är tungt och slappt som en gammelgädda. Inser att jag inte har tagit av mig cykelhjälmen än. Har man hjälmen på huvudet, men med uppknäppt spänne ser man sportig och driftig ut. Har man hjälmen på huvudet med knäppt spänne ser man dum i huvudet ut.

Klockan 14:21

Jag har hjälmen på huvudet med knäppt spänne.

Klockan 14:21

Hellre dum i huvudet än dum mot huvudet!

Klockan 14:21

Coolt sagt.

Klockan 14:23

Lyckats låsa cykeln.

Klockan 14:23

Hjälmen sitter fortfarande parkerad på huvudet.

Klockan 14:24

I wanna boom-bang-bang with your body oh.

Klockan 14:36

Järntabletter uthämtade! Det kan vara inbillning men det tycktes som att sjuksköterskan gav mig en extra karta tabletter när hon såg hjälmen.

Klockan 14:37

Lyckas inte låsa upp cykeln.

Klockan 14:38

Lyckats låsa upp cykeln.

Klockan 14:38

Trött, grinig, hungrig. Vill hem.

Klockan 14:38

I wanna boom-bang-bang with your body oh.

Klockan 14:41

Det är obegripligt men jag, som snart har annekterat varenda gata i Stockholm, är lite vilse.

Klockan 14:41

Ännu mer obegripligt blir det när man tänker på att vägen hem borde vara densamma som vägen hit.

Klockan 14:42

Det är som att cykeln öppnat en ny rumslig dimension, som jag, om det inte vore för min katastrofala sinnesstämning och för de mörka molnen som börjar torna upp sig i fjärran, gärna hade utforskat mer.

Klockan 14:51

Efter en smärre innerstadsturné är jag på hemväg igen! Med skyhögt självförtroende susar jag förbi skylten som deklarerar att gång- och cykelbanan är avstängd längre fram.

Klockan 14:51

Det verkar sjukt nog som att skyltens budskap angick mig.

Klockan 14:52

Tvingas leda cykeln över motorvägen för att komma på rätt väg igen.

Klockan 14:52

Hjälmen ordentligt fastspänd under hakan. Hej hej bilarna.

Klockan 14:53

Jag tror att det är nån kilometer hem, men mobilen är döende.

Klockan 14:54

Nu öppnar sig himlen.

Klockan 14:54

It’s gonna be a bumpy ride.

---

*Bostadsmarknad. Vilken oxymoron. Bostad och marknad i samma ord.

En av mina främsta talanger är att lova runt och hålla tunt, så eftersom jag dyrt och heligt har givit mig själv löftet att aldrig någonsin jobba heltid så satt jag en vacker marsdag på chefens kontor och undertecknade ett kontrakt som heltidsanställd lärare; lärare, nota bene, det vill säga inte ens ett hederligt 40-timmarskneg, utan ett arbete med 45-timmarsveckor som ensamstående 30-barnsmorsa. Hopp-de-san.

Att jobba som lärare är det mest meningsfulla jag kan tänka mig, och paradoxalt nog så ogillar jag det av just den anledningen: när jobbet känns supergivande så känns återstående parametrar av detta lilla liv rätt meningslösa. Inte för att jag har den mentala eller fysiska kapaciteten för att orka göra något meningsfullt av min lilla fritid i och för sig, när jag dundrar in genom ytterdörren klockan 19 varje dag. Så jag mest stirrar, scrollar, somnar, vaknar, jobbar, upprepar.

Jag har en liten aversion mot vardags-blogginlägg, vilket bottnar i en rädsla för att vara intetsägande tror jag, men eftersom jag precis har konstaterat banaliteten i min egen vardag så får jag nog svälja min stolthet och berätta lite om vad jag gör om dagarna för att det ska bli något skrivet på bloggen. Här kommer 5 små fragment från mitt ekorreliv:

Måndag

För en hatlagare som jag så är det mer eller mindre underbart att äta gratis skolmat varje dag. På bilden ovan försökte jag föregå med ett gott vuxenexempel och äta potatis- och purjolökssoppan som serverades när det var pannkakor, men jag ville såklart göra som eleverna; negligera salladsbar och soppa och bara fylla tallriken med pannkakor.

Tisdag

Jag arbetar på en musikskola och då får man jobba på många konserter, nu senast en körkonsert på Avicii arena med 3000 elever från olika musikskolor runtom i Sverige. Kul men faaan vad långt och tungt arbete det var. Min chef var på plats och i ett svagt ögonblick bad jag henne att SNÄLLA avskeda mig.

Onsdag

När jag blev arvtagerska till ett generiskt (tråkigt) kommunalt hemklassrum i våras så drabbades jag av en svindlande tanke: tänk om barn inte heller vill ha en ful arbetsplats??? Så jag föreslog helt sonika för mina elever att vi kanske skulle inleda operation mysigt klassrum och de har varit så satans kreativa och engagerade. På bild ett riktigt schysst hörn som vi har fått till.

Torsdag

Min vapendragare Korgen och mina alldeles egna hörselkåpor. Lärarporr.

Fredag

Apropå porr (typ, det var mest en bra segway) så undervisar jag i sexualkunskap nu. Det är så fucking (ha!) roligt. Återigen har jag drabbats av hur fantastiska elever jag har. Nyfikna och uppriktiga och modiga. Jag bad dem beskriva skolbokens tecknade bilder på könsorganen så att jag skulle kunna rita upp dem på tavlan. Snippy beskrevs till exempel som ”ett fönster format som ett solrosfrö. Och i fönstret fladdrar det gardiner. Och så hänger det ned som en liten lampa i fönstret”. Jag har verkligen världens bästa jobb.

På bilden har vi ritat upp skönhetsideal på tavlan. Som man kan se så har utvecklingen verkligen gått framåt : D

Apropå utveckling som går bakåt så röstar riksdagen om att stryka sexualundervisningen från lärarutbildningen och viktiga delar av läroplanen imorgon 3/6. Det här är såklart helt sanslöst!!! Skriv under RFSU:s kampanj rädda sexualundervisningen nu.

Jag själv ska stirra, scrolla och somna nu. Ciao!

I somras satte jag upp som mål att gå på alla gator i Stockholms innerstad innan året tog slut. (O)lyckligtvis formulerade jag aldrig vilket år som avsågs. När nyår nalkades i fjol, och jag fortfarande inte var klar med mitt projekt, så flyttade jag helt enkelt fram målet till nästa nyår på tur –1 februari 2026 – det datum när jag själv bott i Stockholm i ett helt år. Ha! Sedan följde snöstormar och min nära-digerdöden-upplevelse så jag knuffade fram deadline ytterligare litegrann: till det kinesiska nyåret som ju pågår i två veckor-ish vilket är tillräckligt lång tid att man ska hinna flanera färdigt sina gator. Förutsatt att man går ut och går då.

Runt den tredje mars studerade jag mina kartor och kunde konstatera att jag inte hade gått ut och gått. Men jag konstaterade också att vårdagjämningen nalkas! Då firas både det persiska och kurdiska nyåret. Och det är idag! Och jag har en halv stadsdel, en holme, två öar och två och en halv timme kvar, innan nyåret har passerat. Och enligt min kalender är det fuck yeah-fredag så jag ligger i framstupa soffläge med en pizza i magen.

Var är nästa hållpunkt?

Och så blev det sportlov. Välbehövligt vore för blygsamt beskrivet, livsuppehållande är mer passande. Det närmaste idrottsutövande jag har kommit de senaste dagarna är att åka soffpist när jag har sträckt mig efter mobilladdaren på golvet.

Min naturliga strategi för att genomlida vidriga saker – kliva upp på morgonen, januari, februari, matlagning – är att systematisera sönder hemskheterna så att de förvandlas från extremhöga trösklar till typ genomförbara rutiner. I år har jag därför börjat strukturera mina veckor på ett nytt och kul sätt för att orka ta mig an den oändliga vintern.*

Varje veckodag allittererar med ett slags ledord, som sätter tonen för vad jag vill uträtta under dagen. Jag är mycket frikostig med att omtolka ledordens betydelse, beroende på dagsform och annat oförutsett som skulle kunna fucka med min agenda (när jag låg sjuk i pesten så blev torsdagens träning till exempel att gå från sängen till soffan) men det är skönt att ha något att förhålla sig till så att jag inte bara stirrar tomt in i väggen dygnet runt. Här är…

MITT TEMA-SCHEMA:

Myndig måndag
Måndagar är min dammsugnings-/storhandlings-/veckomatlagnings-/källsorteringsdag. Det här är nog det ledord jag är mest rigid med, eftersom det här är göromål jag gärna vill, men verkligen inte borde hoppa över, för då skulle jag drunkna i disk och äta damm till middag. Jag tackade till exempel vänligt men bestämt nej till en AW med trevliga kollegor på en måndag eftersom jag hade en kritisk tvättid att ta hänsyn till.

Träningstisdag
Eftersom jag inte Tränar™ så är det här ”träning” i dess vidaste bemärkelse. Det handlar om att inte gå direkt hem från jobbet, utan att vara i rörelse; fysiskt eller mentalt, på något sätt. Ut och flanera, uträtta ärenden, ta en fika, kolla i second hand-butiker, gå på museum, ta patent på en uppfinning, etc etc. Såklart skulle träningstisdag kunna inbegripa ett gympass, även om det inte finns något, under några som helst omständigheter som talar för att det skulle hända.

Omsorgsonsdag
Omsorgsonsdag handlar om att försöka ta hand om MIG SJÄLV och MINA RELATIONER, till exempel genom att ta ett fotbad, borsta en tand, ringa päronen, skicka en meme till en kompis eller försjunka i en god bok.

Träningstorsdag
Se tisdag.

Fuck yeah-fredag
Här finns två fasta punkter: käka hämtmat och scrolla mobil ad infinitum iförd pyjamas, med reservation för att man ibland kommer vilja gå ut och svänga sina lurviga på stan.

Lugn lördag
har hittills bestått av brödbak, Melodikrysset och ett Öppet men Sansat Sinne för vad dagen kan tänkas vilja erbjuda.

Skrivsöndag
En aktiv påminnelse om att jag vill ha ett skrivande och läsande liv, så på söndagar försöker jag blogga, skriva dikter, planera kluriga lektioner och läsa.

Det var det hela! Och nu är det bara 30 dagar kvar till sommartid.

* Stackars 15-åriga Linnea vrider sig i sin grav av den här meningen men det här är peak spännande i mitt vuxna liv.

Jag har insjuknat i vad som närmast kan liknas vid pesten, men som i folkmun brukar kallas för förkylning. Allt jag har velat skriva de senaste dagarna har förvandlats till smörja innan jag ens har lyckats starta datorn. Nej, innan jag ens har lyckats ta mig upp ur sängen för att plocka fram datorn, och därefter starta den.

Som tur är finns det vissa blogginlägg som skriver sig själva: allt man behöver göra är att ögna igenom kontaktannonserna i lokaltidningen Mitt i, den som hamnar i ens brevlåda varje fredag om man bor i Stockholm och inte har en ”nej tack till reklam”-skylt uppsatt på dörren, eftersom man har fallit för argumentet att reklamutdelning är ett sätt för ungdomar att få in en fot i arbetsmarknaden och eftersom man ibland är nyfiken på vad Rusta har för erbjudanden den kommande veckan.

Hur som. Sedan en tid tillbaka har jag fotograferat de kontaktannonser som jag har fastnat vid. Här kommer tre stycken som känns som tagna ur en romcom (eller skräckfilm, beroende på hur romantiskt lagd man är):

---

Fågelfrön

---

Den mustaschprydda mannen med vanlig cykel

---

Vill förklara varför

---

Eftersom jag personligen är en obotlig romantiker så höll mitt pestsjuka sinne på att ramla ihop när gårdagens tidning bjöd på detta…

….hi hi hi…..

…hi hi hi:

Hoppas och ber för att denna saga får en lycklig fortsättning.

Med febervarma hälsningar,
Linnea

En vecka av 2026 har snart passerat. Jag och mina trendkänsliga spröt har varit ute i världen och luskat fram en inne- och utelista för året. Listorna föregås egentligen av ganska sofistikerade analyser, men jag är trött och har krämpor så en djupare förklaring uteblir för tillfället (dessutom känns det inte särskilt intressant (se sista punkten)). En sak kan vara värd att nota bene dock: 2026 kommer äntligen med en feministisk renässans! Det var väl på tiden, nu när det är val på tiden.

Låt se vad stjärnorna har haft att säga:

God fortsättning!

Med vänliga hälsningar,
Linnea