Anteckningar från den 7 juli 2026
Klockan 11:27
Tvångsförflyttning. Ja, det är ett melodramatiskt sätt att inleda en mening, men jag har PMS och känner mig gränslös. Och inte nog med det så har jag PMS också! Och till råga på allt så har jag PMS. Sån är alltså statusen när jag skriver följande: jag har flyttat. Igen. Aaaaaaaaa.
Anledningen är inte svårare än att Stockholms bostadsmarknad* består av sadomasochister, så istället för att få fortsätta hyra min billiga skrubb i Vasastan så har jag packat ihop mina tillhörigheter – sofistikerat, för flyttkartongsvikningen sitter i ryggmärgen – och högst ofrivilligt styrt kosan till en svindyr andrahandslägenhet utanför stan. Rimligtvis måste jag flytta härifrån igen om 1 år: sist jag kollade så var jag inte Mark Levengood, och kvinnan som hyr ut sin lägenhet inte en altruistisk miljonär utan arvingar som vill skänka sin bostad till mig. Men mirakel förekommer! De förekommer bara aldrig hos mig.
Tre lärdomar från livet som vagabond:
- Det är pissjobbigt att flytta. Även om man skulle leja ut arbetet åt städare utan kollektivavtal, eller flyttfirmor med finstilta villkor så är det uppslitande och traumatiskt och hemskt och fan och hans moster.
- Det finns en slags universell princip som lyder 1 flyttlåda per kvadratmeter. Det här har varit en sanning oavsett om jag har bott på 10, 20, 40 eller 60 kvadratmeter och det är osannolikt att mina ägodelar har stått i proportion till levnadsytan varje gång. Jag har bara accepterat det som en obeveklig naturlag. Jorden snurrar runt solen, 1 flyttlåda rymmer 1 kvadratmeter liv.
- Det är alltid värt att göra sig hemmastadd, fastän man bara skulle bo på sin lilla plats i några veckor.
Med punkt nummer 3 i bakhuvudet slet jag sent igår kväll ut min hyresvärdinnas alla tillhörigheter ur skåp och lådor så att de fyllde hela vardagsrumsgolvet. Hagga gjorde den mycket riktiga observationen att det såg ut som ett Water filled cups prank. Nu är de provisoriskt staplade i en flyttlådepelare i ena hörnet samtidigt som jag har markerat revir med mitt eget porslin i vitrinskåpet och egna påslakan i garderoben. Jag känner mig lite yr.
Klockan 12:33
Men! Jag ska cykla till stan för att hämta järntabletter. Vet inte om jag har berättat för dig, O du store mobilanteckningsgud, att jag har en väldigt bra blodgrupp? Som kan ge blod till alla? Spädbarn och bilolycksdrabbade? Så är det i alla fall, men eftersom jag också är en kvinna med PMS så behöver jag ibland extra järn efter att jag så givmilt delat med mig av mina resurser.
Klockan 12:35
Jag har järnbrist och god självkännedom. När farmor får något anekdotiskt i blicken brukar hon berätta att jag lärde mig cykla så
otroligt sent. Jag var typ 8 bast, vilket väl inte är så illa för en person med ben, men jag förstår att det imponerar föga på den generation människor som vid 8 års ålder både kunde bedriva lantbruk och recitera hela Bibeln utantill. Men det stämmer att jag knappast kommer gå till historien som ett motoriskt underbarn. Därför måste jag införskaffa en cykelhjälm. Nackdelen med min blodgrupp är att jag bara kan få blod från de med samma grupptillhörighet som jag, och den blodgruppen råder det i nuläget brist på. Jag har helt enkelt inte råd att bli påkörd och blodtransfuserad. Särskilt med tanke på att jag redan är anemisk.
Klockan 13:30
Utkommen från cykelaffären. Jag har införskaffat ett kättinglås som är värt mer än min cykel, och en cykelhjälm i den chica färgen maroon från en försäljare som förstod min fåfänga såväl som min okunskap när det kommer till att hålla i pengar. Ruinerad men förvånansvärt taggad på att cykla. Let’s go.
Klockan 13:32
Utkommen från cykelaffären igen. Fick inte upp förpackningen med kättinglåset så försäljaren fick klippa upp den åt mig. Let’s goooo.
Klockan 13:39
Jag har kommit ungefär 400 meter innan jag måste stanna och fråga en gubbe hur man cyklar till stan. Han pekar på vägskylten som pekar åt stan.
Klockan 13:45
Det är vägarbete och jag skumpar över bulor och grus i asfalten. Utan förvarning får jag Mohombis ”Bumpy Ride” på hjärnan.
Klockan 13:46
I wanna boom-bang-bang with your body oh.
Klockan 13:53
Aggressivt omkörd av en man i tajta funktionskläder. Jag väser det enda ord som kommer till mig i stundens hetta.
Klockan 13:53
”Gräsand”.
Klockan 13:53
Ger mig själv en mental klapp på axeln för att jag hade sinnesnärvaron att komma på en sån begåvad förolämpning.
Klockan 13:55
I wanna boom-bang-bang with your body oh.
Klockan 14:11
Inne i city, med en nyvunnen respekt för cyklister. Det visar sig att alla fordon, inklusive fotgängare, är idioter.
Klockan 14:12
Jag säger inte att elscooterförare ska arkebuseras.
Klockan 14:13
Jag säger inte heller att de inte ska arkebuseras.
Klockan 14:21
Håller på att svämma över av ilska men har sjukt nog lyckats komma fram till blodcentralen. Kämpar med att sätta fast låset som är tungt och slappt som en gammelgädda. Inser att jag inte har tagit av mig cykelhjälmen än. Har man hjälmen på huvudet, men med uppknäppt spänne ser man sportig och driftig ut. Har man hjälmen på huvudet med knäppt spänne ser man dum i huvudet ut.
Klockan 14:21
Jag har hjälmen på huvudet med knäppt spänne.
Klockan 14:21
Hellre dum i huvudet än dum mot huvudet!
Klockan 14:21
Coolt sagt.
Klockan 14:23
Lyckats låsa cykeln.
Klockan 14:23
Hjälmen sitter fortfarande parkerad på huvudet.
Klockan 14:24
I wanna boom-bang-bang with your body oh.
Klockan 14:36
Järntabletter uthämtade! Det kan vara inbillning men det tycktes som att sjuksköterskan gav mig en extra karta tabletter när hon såg hjälmen.
Klockan 14:37
Lyckas inte låsa upp cykeln.
Klockan 14:38
Lyckats låsa upp cykeln.
Klockan 14:38
Trött, grinig, hungrig. Vill hem.
Klockan 14:38
I wanna boom-bang-bang with your body oh.
Klockan 14:41
Det är obegripligt men jag, som snart har annekterat varenda gata i Stockholm, är lite vilse.
Klockan 14:41
Ännu mer obegripligt blir det när man tänker på att vägen hem borde vara densamma som vägen hit.
Klockan 14:42
Det är som att cykeln öppnat en ny rumslig dimension, som jag, om det inte vore för min katastrofala sinnesstämning och för de mörka molnen som börjar torna upp sig i fjärran, gärna hade utforskat mer.
Klockan 14:51
Efter en smärre innerstadsturné är jag på hemväg igen! Med skyhögt självförtroende susar jag förbi skylten som deklarerar att gång- och cykelbanan är avstängd längre fram.
Klockan 14:51
Det verkar sjukt nog som att skyltens budskap angick mig.
Klockan 14:52
Tvingas leda cykeln över motorvägen för att komma på rätt väg igen.
Klockan 14:52
Hjälmen ordentligt fastspänd under hakan. Hej hej bilarna.
Klockan 14:53
Jag tror att det är nån kilometer hem, men mobilen är döende.
Klockan 14:54
Nu öppnar sig himlen.
Klockan 14:54
It’s gonna be a bumpy ride.
*Bostadsmarknad. Vilken oxymoron. Bostad och marknad i samma ord.
Rapportera biverkningar här: