Hej det är bara jag som, apropå kommentarsfältet till det här inlägget, ska rapportera om fiskmåsens preliminära rödlista-kategori. Jag förstår att det är många tillsammans med mig som inte har legat särskilt sömnlösa i väntan på resultatet.
Det preliminära utfallet visar att fiskmåsen är fortsatt nära hotad, men folk med goda fågelkunskaper kan komplettera SLU:s data fram till 21 november, så kanske kommer det ett tillägg från någon fiskmåsmördare out there.
Hejdå.
Vintertid. Antitesen till tjejnyår. Försök inte tuta i mig att det är ”lite mysigt” när solen går ned vid 13. Det är perverst och det finns inga botemedel. Te är ingenting annat än en äckligare variant av vatten och stearinljus är kolmonoxidförgiftning på en pinne.
Med det sagt så är det ju alltid trevligt att ha en anledning till att dra ihop nära och kära för att fira saker™. Nu när tjejnyår har börjat etableras som en tradition för att fira höstens intåg, så vill jag pitcha in att börja fira (”fira”) höstens uttåg. Jag hittills värkt fram tre komponenter som behövs för att högtidlighålla övergången till vintertid:
För att exemplifiera hur en vintertid-visa skulle kunna se ut:
Nu kommer det regnmoln
Melodi: Hon kommer med solsken
___________________________________
[Vers 1]
Har missat min tvättid
och skjortan luktar skit.
Har ögongrus och fetma i mitt hår.
Jag väntar på bussen
som stannar med ett tjut.
Den brukar vara full så man får stå.
[Brygga]
Där ute faller regnet
från en himmel mörk och grå,
och i sex, sju, åtta månader
så kommer det va’ så.
[Refräng]
Nu kommer det regnmoln till mig
nu kommer det regnmoln till mig.
Och hela världen blir så kall och grå
när det är vintertid och mörkt vid två.
Regnmoln till mig
nu kommer det regnmoln till mig.
Jag har bävat hela sommaren för regnmoln till mig.
[Mellanspel]
[Vers 2]
Och fastän jag lovat
att härda ut och kämpa på.
Står sängen som en klippa i den storm.
Som utanför fönstret,
far runt och gör mig sorgset blå.
Jag lägger mig och sover mig i form.
[Brygga]
Framför solen tornar molnen upp sig,
ser dem krypa fram.
Och hela kroppen ryser
när det smattrar mot min fönsterkarm.
[Refräng]
Nu kommer det regnmoln…
[Här kommer ett svängigt solo med kastanjetter, så då kan man till exempel skallra sin D-vitaminburk]
[Stick]
Framför solen tornar molnen upp sig,
samma sak som förr.
Jag ringer chefen, säger upp mig,
och låser min dörr.
Går i ide som man bör.
[Refräng]
Nu kommer det regnmoln…
Återstår att fundera ut vad man ska äta och dricka. Inget jävla te i alla fall, det är ett som är säkert.
Glad vintertid!!!
Jag har blodgrupp 0-, även kallad en universalblodgrupp eller Den Självgoda Blodgruppen, vars innehavare alltid försöker hitta tillfällen att säga vilken blodgrupp man tillhör. Det är alltså den blodgruppen jag har.
När Ge blod Stockholm i somras utlyste en tävling där man kunde vinna en cykel så tänkte jag att det var walkover för de andra deltagarna, eftersom jag utöver charm, ödmjukhet och kreativ finess har min oemotståndliga blodgrupp, som alltid får personalen på Blodcentralen att tindra med ögonen. Åtminstone i mitt huvud.
Det var en klassisk lägg-upp-en-bild-tillsammans-med-en-hashtag-tävling och jag gjorde en hel bildserie.
Först bilden ovan, där jag står helt klädd i rött efter en valvaka i Göteborg och poserar vid Ola Åstrands konstverk ”blodet i oss”. Sedan placerade jag ut den här RÖDA BLODKROPPEN(!) på olika ställen i stan, bland annat mellan några grabbiga grabbar som är företrädare för Sveriges beredskap i Socialstyrelsens reklam för blodgivning – je suis Sveriges beredskap också!!!
Runtom i stan letade jag upp allehanda lämpliga motiv, klippte och klistrade och skrattade åt mig själv, och väntade tills absolut sista tävlingsdagen med att lägga ut inlägget så att det skulle vara färskt i minnet hos dem som korade cykelvinnaren. Och precis när jag publicerat det sa plötsligt Flipp: ”cykeln lottas väl ut?”.
Helvette.
Mitt fortsatta behov av en cykel är i runda slängar lika stort som Sveriges behov av blodgivare (eventuellt lite större). 3% av befolkningen mellan 18-75 år är aktiva blodgivare men för att stärka krisberedskapen behöver antalet dubbleras. Jag är ju inget större fan av vår Upprustning™, men ovidkommande det så tycker jag att blodgivning är något nettopositivt och att alla som kan och vill ge blod borde ge det ett försök. Så här följer en pedagogisk beskrivning av hur det brukar gå till:
Och då är allt förlåtet.
Ge järnet!
* Jag är inte så à jour med hur värdet på tjejaktier ser ut, men jag vill lobbya för ett samarbete mellan Ge blod och Arabia, så att det tas fram en exklusiv blodgivning-Muminmugg. Det om något borde väl få nyregistreringen av blodgivare att skjuta i höjden?
** Allas rätt till en diger fikabuffé – ett starkt argument för att förstatliga vården.
Det blåste som fan i Stockholm häromdagen.
På minussidan så var blåsten förmodligen en uppvisning i just sånt extremväder som kommer bli allt vanligare i antropocen och som kommer leda till miljontals dödsfall, klimatflyktingar, allmänt lidande och förödelse.
På plussidan så var blåsten jättebra för mitt fotoprojekt där jag tar bilder på trasiga paraplyer. Det låg paraplyer ö-ver-allt när jag gick hemifrån dagen därpå.
Alla som nån gång har trilskats med ett lynnigt paraply vet att det öppnar upp ett helt nytt känsloregister, som spänner över extraordinära varianter av skam och förnedring och ilska. Bland det roligaste med det här fotoprojektet är att föreställa sig den kamp som till sist kulminerade i att människan fick se sig besegrad av paraplyet. Här kommer några favoritbilder:
Man har inte roligare än man gör sig!
Jag har 2,5* examina i geografi och förväntas besitta någon slags kunskap om hur man ska orientera sig här i världen. Trots det äger jag varken atlas eller jordglob. För att jag är pank? Svar ja. Men också för att mina geografistudier, tvärt emot alla grundskollärares fasta övertygelse, har handlat väldigt lite om att sätta blindkartor med Sveriges landskap, kunna alla europeiska huvudstäder eller peka ut USA:s stater – utan mer om abstrakta begrepp som rumslighet, makt och varande. Mmmmm.
Jag har också en tanke om att geografiska hjälpmedel inte alltid hjälper en att få grepp om sin omvärld. Va! Är inte det en paradox! Haha jo Linnea, mycket kan sägas om dig men du har sannerligen huvudet på skaft. Låt mig förklara hur jag tänker, med hjälp av två exempel:
Exempel 1
Den hypotetiska personen Linnea är lite småsugen på sushi. Hon skriver in ”sushi” i sökfältet på Google Maps och får upp 100 sushirestauranger inom en kilometers radie. Den närmsta restaurangen har 3,6 i betyg, men ett kvarter bort ligger en som har 4,7. Lite dyrare, men pengar är inget problem för den hypotetiska personen Linnea. ”Smakar det så kostar det” tänker hon, och trycker fram vägbeskrivningen till restaurangen. Hon tar sig från punkt A till punkt B med sin uppmärksamhet nästan uteslutande riktad ned i skärmen (ibland svävar tankarna iväg till nigiri också).
Exempel 2
Den hypotetiska personen Linnea är lite småsugen på sushi. Eftersom hon bor i Stockholms innerstad anar hon att det finns 100 sushirestauranger inom en kilometers radie. Hon sätter på en schysst ABBA-låt i lurarna, stoppar ned sin mobil i jackfickan och knatar iväg hemifrån. Hon brukar ta höger i första korsningen, men något i ABBA-låten gör att hon känner sig äventyrlig, så hon tar vänster. Plötsligt dör Agnethas ljuva stämma. Mobilen har laddat ur. Som vanligt. ”Äh, det finns väl sushi i alla väderstreck” tänker Linnea, och knatar vidare.
Linnea 1 får kanske en godare sushi än Linnea 2, men Linnea 2, vars telefonlösa varelse hamnar på villovägar och till sist, utsvulten och hangry, kommer fram till en semesterstängd restaurang, får garanterat en bättre rumsuppfattning.
För att själv få en bättre rumsuppfattning och lära känna min nya hemstad har jag satt upp ett ambitiöst mål: att gå på samtliga gator i Stockholms innerstad innan året är slut. Planen är att vara en Linnea 2 och bara traska runt som en dåre, med vidöppna sinnen och så få geografiska stjälpmedel som möjligt.
Lärobokens extraruta som ingen nånsin läser
Två korta reflektioner kring varför det här projektet känns angeläget:
1. Kartor kan bara rymma en viss mängd information och är aldrig en ”objektiv representation” av världen. Tex Google är ett företag med företagsintressen, och ändrar till exempel territorialgränser beroende på var kartanvändaren befinner sig. Jag vill mer kritiskt fundera över vilken information som faktiskt ges utrymme på de kartor jag använder.
2. Jag har tänkt mycket på recensionerna som ploppar upp som standard när man skriver in en specifik plats i kartans sökfält – hur mycket dessa recensioner påverkar människors benägenhet att besöka eller undvika platsen, och vad det gör i förlängningen. Ett betyg, liksom kartor, är aldrig en ”objektiv representation” av världen. Jag vill försöka påverkas mindre av andras recensioner och istället bilda mig min egen uppfattning om platser.
En liten karta har jag ändå unnat mig att skriva ut. Laddade ned den på Stockholms stads dataportal, och den visar en perfekt mängd lager: topografi, gatu- och kvartersnamn och Viktiga Byggnader. Inte massa störande information om butiker eller restauranger eller trafiklägen à kartappar. Istället har jag själv fyllt i de platser jag har besökt, och gjort noteringar om roliga saker jag har sett på vägen. På så vis har jag skapat mig en alldeles egen stadskarta:
Bland mina anteckningar kan tex läsas:
Jag vet inte riktigt vad dessa observationer säger om mig, men jag är åtminstone säker på att ingen av dem förekommer på Google Maps. Och det ger mig känslan av att jag har lite, lite inflytande över min stadsbild.
Ut och lek!**
* jag orkar aldrig skriva färdigt mitt sista examensarbete.
** det finns massvis med faktorer som villkorar människors möjligheter att röra sig fritt i en stad. Jag är i en (privilegierad!) position som gör att jag kan röra mig relativt obehindrat, därmed inte sagt att alla kan flanera runt på det här sättet. Ett ämne jag brinner för och säkert kommer återkomma till. Men nu ska jag ta en tupplur.
Det damp ned ett dokument på mitt skrivbord (en gratistidning i min brevlåda) där en insändare från ”Ledsen Vasastansbo” frågar sig hur man kan döda små fågelungar. En rimlig fråga, om det inte vore för att avsändaren verkar ha haft anmärkningsvärt bra koll på de åsyftade fåglarnas öde:
Såvida skribenten inte bevittnat brottet med egna ögon så är det inte ett superstarkt alibi att ha koll på tidpunkt, väderlek och antal gärningspersoner när dådet inträffade. Jag bestämde mig för att koppla in min kloka vän Jojokillen i ärendet för en möjlig psykologisk tolkning.
Jag: Vi diskuterade ett begrepp nån gång. Att man försöker få sig själv att verka oskyldig genom att väldigt kraftigt ta avstånd från det.
Jojokillen: A reaktionsbildning
Jag: Juste. Något du vill säga angående reaktionsbildning?
Jojokillen: Jag skriver nåt snabbt
Jojokillens utlåtande:
”I reaktionsbildning övertygar man sig själv om att det enda man känner är den ena polen i en känslomässigt komplex relation.” (Nancy McWilliams i Psykoanalytisk diagnostik från 1994).
I 99% fall visar sig detta nog genom väldigt små och oskyldiga exempel. Ett nyblivet storasyskon som kramar sitt lillasyskon lite för hårt och lite för länge, förnekar på alla sätt svartsjuka och säger att hen älskar den nya bebisen, samtidigt som kärleken visas på tydligt aggressiva sätt. Det lätta att säga hade varit ”stora barnet hatar sitt småsyskon” men det stämmer troligtvis inte: det känner starkt hat och mycket stark kärlek, och löser inte att ha båda känslorna samtidigt, och ”väljer” då att bara visa kärlek. Hatet ”läcker” ut i kärleksgesternas gränslöshet.
I 1% av fallen blir reaktionsbildningen extrem nog att kännas rent filmisk. Kapten Klänning är praktexemplet. Han kunde inte ha två känslor gentemot kvinnor samtidigt, utan var tvungen att dela upp hela sin person. Kortfattat: Kapten Klänning var inte feminist trots att han var våldtäktsman, han var feminist för att han var våldtäktsman.
[…]
Jag tror verkligen att fågelmördaren älskar dom måsarna.
Trots att hen dödat dem.
Eller skriver mega-misstänkt.
Reaktionsbildning-tolkningen åsido, så är den ledsna Vasastansbon gissningsvis bara en god människa som har ålagt sig att hålla extra koll på fågelungarna efter förra årets dåd.
Och frågan återstår: HUR KAN MAN DÖDA SMÅ FÅGELUNGAR?
Undertecknad ska skärpa sin hökblick på grannskapet.
Klart slut,
Lolinonnonea