En vecka av 2026 har snart passerat. Jag och mina trendkänsliga spröt har varit ute i världen och luskat fram en inne- och utelista för året. Listorna föregås egentligen av ganska sofistikerade analyser, men jag är trött och har krämpor så en djupare förklaring uteblir för tillfället (dessutom känns det inte särskilt intressant (se sista punkten)). En sak kan vara värd att nota bene dock: 2026 kommer äntligen med en feministisk renässans! Det var väl på tiden, nu när det är val på tiden.
Låt se vad stjärnorna har haft att säga:
Inne: Feminism Arbetskritik Portvin Månkalender Kyrkkaffe Sova på golv/soffa/liggunderlag snarare än i säng Gnagare Att ha tråkigt Att mejla med sina kompisar
Trots (eller kanske på grund av) att jag växt upp i en familj med räddningspersonal så är jag extremt oförsiktig när jag hanterar allt som kan tänkas åsamka mig själv eller mitt hem skada. Sedan jag flyttade hemifrån för 10 år sedan så har jag råkat starta en eldsvåda eller två. Eller tre. Ok minst tre stycken.
Lyckligtvis är jag just därför också utrustad med allehanda kunskaper och verktyg för att kunna släcka bränder (vilket jag ibland glömmer dra nytta av, som den gången en spisplatta började glöda och jag tänkte ”kväv elden, kväv elden, kväv elden” och sedan lade en kökshandduk på plattan så den fattade eld; eller den gången det började ryka som fan från ugnen och min första instinkt var att ringa pappa som sa ”stäng ugnsluckan”). Att inte vara dum i huvudet när man hanterar höga temperaturer och eld är givetvis eftersträvansvärt, men desto viktigare är att HA EN FUNGERANDE BRANDVARNARE!!!!
Idag är det brandvarnarens dag och jag vill uppmana mina >2 läsare (jag har fortfarande ingen aning om hur många som följer bloggen eftersom jag vägrar samla in sådan data) att:
1) ha en brandvarnare
2) se till att den FUNGERAR. Det vill säga: 2.1) tryck på knappen och kontrollera att brandvarnaren piper och 2.2) om den inte piper eller om det var längesen batteriet byttes: köp ett nytt batteri. Det är typ alltid ett 9V-batteri. Men 2.3) om brandvarnaren är skitgammal (den har ett bäst före-datum på undersidan): köp en ny.
För den som har kontrollerat sin brandvarnare bjuder jag på två extratips nedan.
Gör det.
Toppen! Här kommer två extratips:
1) MCF (tidigare MSB) har en funktion med en sms-påminnelse om att det är dags testa sin brandvarnare. Här kan man skaffa den.
2) idétorka inför årets julklappsspel som har en budget på typ 100 spänn och som ska passa alla vuxna i sällskapet? Brandvarnare!!!
Hej det är bara jag som, apropå kommentarsfältet till det här inlägget, ska rapportera om fiskmåsens preliminära rödlista-kategori. Jag förstår att det är många tillsammans med mig som inte har legat särskilt sömnlösa i väntan på resultatet.
Det preliminära utfallet visar att fiskmåsen är fortsatt nära hotad, men folk med goda fågelkunskaper kan komplettera SLU:s data fram till 21 november, så kanske kommer det ett tillägg från någon fiskmåsmördare out there.
Vintertid. Antitesen till tjejnyår. Försök inte tuta i mig att det är ”lite mysigt” när solen går ned vid 13. Det är perverst och det finns inga botemedel. Te är ingenting annat än en äckligare variant av vatten och stearinljus är kolmonoxidförgiftning på en pinne.
Med det sagt så är det ju alltid trevligt att ha en anledning till att dra ihop nära och kära för att fira saker™. Nu när tjejnyår har börjat etableras som en tradition för att fira höstens intåg, så vill jag pitcha in att börja fira (”fira”) höstens uttåg. Jag hittills värkt fram tre komponenter som behövs för att högtidlighålla övergången till vintertid:
Mat
Dryck
Musik
För att exemplifiera hur en vintertid-visa skulle kunna se ut:
Nu kommer det regnmoln Melodi: Hon kommer med solsken ___________________________________ [Vers 1] Har missat min tvättid och skjortan luktar skit. Har ögongrus och fetma i mitt hår. Jag väntar på bussen som stannar med ett tjut. Den brukar vara full så man får stå.
[Brygga] Där ute faller regnet från en himmel mörk och grå, och i sex, sju, åtta månader så kommer det va’ så.
[Refräng] Nu kommer det regnmoln till mig nu kommer det regnmoln till mig. Och hela världen blir så kall och grå när det är vintertid och mörkt vid två. Regnmoln till mig nu kommer det regnmoln till mig. Jag har bävat hela sommaren för regnmoln till mig.
[Mellanspel]
[Vers 2] Och fastän jag lovat att härda ut och kämpa på. Står sängen som en klippa i den storm. Som utanför fönstret, far runt och gör mig sorgset blå. Jag lägger mig och sover mig i form.
[Brygga] Framför solen tornar molnen upp sig, ser dem krypa fram. Och hela kroppen ryser när det smattrar mot min fönsterkarm.
[Refräng] Nu kommer det regnmoln…
[Här kommer ett svängigt solo med kastanjetter, så då kan man till exempel skallra sin D-vitaminburk]
[Stick] Framför solen tornar molnen upp sig, samma sak som förr. Jag ringer chefen, säger upp mig, och låser min dörr.
Går i ide som man bör.
[Refräng] Nu kommer det regnmoln…
Återstår att fundera ut vad man ska äta och dricka. Inget jävla te i alla fall, det är ett som är säkert.
Jag har blodgrupp 0-, även kallad en universalblodgrupp eller Den Självgoda Blodgruppen, vars innehavare alltid försöker hitta tillfällen att säga vilken blodgrupp man tillhör. Det är alltså den blodgruppen jag har.
När Ge blod Stockholm i somras utlyste en tävling där man kunde vinna en cykel så tänkte jag att det var walkover för de andra deltagarna, eftersom jag utöver charm, ödmjukhet och kreativ finess har min oemotståndliga blodgrupp, som alltid får personalen på Blodcentralen att tindra med ögonen. Åtminstone i mitt huvud.
Det var en klassisk lägg-upp-en-bild-tillsammans-med-en-hashtag-tävling och jag gjorde en hel bildserie.
Först bilden ovan, där jag står helt klädd i rött efter en valvaka i Göteborg och poserar vid Ola Åstrands konstverk ”blodet i oss”. Sedan placerade jag ut den här RÖDA BLODKROPPEN(!) på olika ställen i stan, bland annat mellan några grabbiga grabbar som är företrädare för Sveriges beredskap i Socialstyrelsens reklam för blodgivning – je suis Sveriges beredskap också!!!
Runtom i stan letade jag upp allehanda lämpliga motiv, klippte och klistrade och skrattade åt mig själv, och väntade tills absolut sista tävlingsdagen med att lägga ut inlägget så att det skulle vara färskt i minnet hos dem som korade cykelvinnaren. Och precis när jag publicerat det sa plötsligt Flipp: ”cykeln lottas väl ut?”.
Helvette.
Mitt fortsatta behov av en cykel är i runda slängar lika stort som Sveriges behov av blodgivare (eventuellt lite större). 3% av befolkningen mellan 18-75 år är aktiva blodgivare men för att stärka krisberedskapen behöver antalet dubbleras. Jag är ju inget större fan av vår Upprustning™, men ovidkommande det så tycker jag att blodgivning är något nettopositivt och att alla som kan och vill ge blod borde ge det ett försök. Så här följer en pedagogisk beskrivning av hur det brukar gå till:
Först går man in på Blodcentralen, säger hej hej och fyller i en digital hälsodeklaration där man klickar i om man har käkat medicin, tatuerat sig, haft en ny sexuell partner, varit sjuk etc etc den senaste tiden (karenstid varierar beroende på vad det handlar om). Sen följs hälsodeklarationen upp med en intervju där man snickelisnackar lite med nån i personalen, som säkerställer att ens blod inte riskerar att vara smittat av något. Personalen skulle till exempel kunna fråga igen om man har haft sex med en ny partner de senaste 3 månaderna, och om man är socialt osmidig kan man till exempel svara ”hahaha nej gud nej här är det torrt som i Sahara” och så nickar personalen artigt.
När intervjun är klar och man har svurit på heder och samvete att man talat sanning så är det dags för blodgivning (såvida ens blod inte riskerar att vara smittat av något alltså (det säger sig självt kanske)). Och inte olikt en utekväll på en studentresa i Magaluf så kommer personalen hetsa sönder en till att dricka massvis (med vatten eller fruktdryck)tills man hamnar på en brits.
Sen lägger man sig bekvämt tillrätta medan personalen fixar med nålar och grejer. De är extremt måna om att allt ska kännas JÄTTEBRA HELA TIDEN och man blir alltjämt uppassad med dricka och småprat och reglering av armstöd och nackkudde. Själva blodgivningen tar kanske… 5 minuter? Om det äger att ha en relativt grov nål instucken i armvecket? Nej. Men den märks knappt. På riktigt!
Tralala nu är man klar och har potentiellt räddat 3 människors liv snart. Inte illa. Man kommer få ta med sig en karta med järntabletter för att kompensera för det järn som förloras i blodgivningen. Personalen kommer säga att tabletterna ”kan upplevas lite hårda mot magen” vilket är en eufemism för att vara ömsom förstoppad, ömsom allt annat än förstoppad i 1,5 månaders tid. Om det äger att ha en vissen tarmflora? Nej. Men jag har testat att skita i järntabletterna (hehe) och fick svår järnbrist, och det var jobbigare.
Sen måste man vila och ta emot sina allmosor, som varierar mellan mottagningarna. I Stockholm får man en diger fikabuffé med bröd, hummus, yoghurt, ägg, nybakade bullar, kaffe och en Muminmugg.* I Göteborg fick jag en Delicatoboll och ett tack.**
Nu är man klar! Det tar typ 30 minuter totalt. Om man inte lägger väldigt mycket tid vid fikabuffén. Vilket somliga kan tänkas göra.
Slutligen får man efter ett tag det här:
Och då är allt förlåtet.
Ge järnet!
* Jag är inte så à jour med hur värdet på tjejaktier ser ut, men jag vill lobbya för ett samarbete mellan Ge blod och Arabia, så att det tas fram en exklusiv blodgivning-Muminmugg. Det om något borde väl få nyregistreringen av blodgivare att skjuta i höjden?
** Allas rätt till en diger fikabuffé – ett starkt argument för att förstatliga vården.
På minussidan så var blåsten förmodligen en uppvisning i just sånt extremväder som kommer bli allt vanligare i antropocen och som kommer leda till miljontals dödsfall, klimatflyktingar, allmänt lidande och förödelse.
På plussidan så var blåsten jättebra för mitt fotoprojekt där jag tar bilder på trasiga paraplyer. Det låg paraplyer ö-ver-allt när jag gick hemifrån dagen därpå.
Alla som nån gång har trilskats med ett lynnigt paraply vet att det öppnar upp ett helt nytt känsloregister, som spänner över extraordinära varianter av skam och förnedring och ilska. Bland det roligaste med det här fotoprojektet är att föreställa sig den kamp som till sist kulminerade i att människan fick se sig besegrad av paraplyet. Här kommer några favoritbilder:
