Nu är klockan återställd till onormaltid och jag är tillbaka i det så kallade arbetslivet. Förvisso ganska skönt, men om min hjärna hela tiden gränsade till överhettning under maj månad så är hjärnsmältan ett faktum nu i augusti. Varje arbetad timme behöver kompenseras med minst 15 minuter nap när jag kommer hem. Förra veckan tog det mig 3 dagar att formulera ett mejl: jag började med ”Hej!” vilket jag tror är ganska normalt, men sedan kunde jag inte komma på ett enda ord till. Jag hoppas att svarslatensen mellan mina Tankar och mina Handlingar beror på att jag har chillat som fan under sommaren, och inte att jag plötsligt har blivit exceptionellt mycket mer korkad. Framtiden får utvisa. Nåväl. Det här blogginlägget, i nuläget 7 meningar långt, har tagit en vecka att skriva, så jag ska runda av nu.
Just det! Jag tänkte välja en bok att ha till högläsning i en högstadieklass jag undervisar i engelska. Man får jättegärna komma med förslag på en sådan. Jag lyckas såklart inte värka fram en endaste boktitel.
Till min Älskarinnan på Capri-outfit hade jag såklart packat en chic strandväska med vindruvor och körsbärstomater, en liten liten kylväska med solkräm och läppstift, och, det chicaste och viktigaste, en korsordstidning. När jag i godan ro låg och löste ett av kryssen dök plötsligt nyckeln ”ogillade ärta” upp, vilket fick min hjärna att göra halt.
För tre år sedan sålde lågprisvarumärket Eldorado en sommarkollektion i form av ett grönt skjort- och shortsset, med fickor som såg ut som framsidan på deras djupfrysta ärter. Jag vill minnas det som att kollektionen blev väldigt hypad. Influencers fick kläderna hemskickade, Benjamin Ingrosso poserade iförd skjortan i en intervju för tidningen Café (där han bland annat berättade att han trodde sig ha ätit på samtliga restauranger i Stockholms innerstad) och reklambyrån bakom, Redgert Comms AB, vann Designpriset i kategorin merchandise år 2023 för just den kollektionen.
Jag minns också att jag var så PROVOCERAD av alltihop, men hade svårt att sätta ord på VARFÖR. Kanske var det provocerande att se merchen samtidigt som Axfood (som äger Eldorado) hade en nettoomsättning på nästan 20 000 miljoner kronor år 2022, eller så var det provocerande att se kändisar som storhandlar på typ Urban Deli och saknar en personlig relation till Eldorado appropriera märket, eller så var jag bara avundsjuk på att jag inte hade likviditeten att lägga 500 kronor på ett snyggt grönt set.
Men! Att försöka göra oklara politiska poänger leder ingen vart, så som tur är kan man för <100 spänn göra sig en alldeles egen ärt-merch! Det är, hehe, easy peasy:
1. Köp ärtpåsar (av sorten Mat, inte såna ärtpåsar som triggar PTSD från skolgymnastiken) 2. Klipp isär dem 3. Sy och klipp och klistra efter bästa (eller sämsta) förmåga
Taaaadaaaa. En ärttopp! Utöver påsar använde jag mig av silvertejp, tråd, ett gammalt duschdraperi (eftersom jag tydligen är värdelös på att använda måttband och behövde lägga ut ryggen) och ett massakrerat halsband som jag fäste i duschdraperi-hålen. På bilden kämpar jag med att knyta fast hela hopkoket.
Tänk ifall min syslöjdslärare Gun/illa/nel (jag var inte så uppmärksam på lektionerna) hade fått se mig sitta frivilligt en torsdagkväll och omsorgsfullt göra en pärlbeströdd snörning på en plastpåse.*
Jag gjorde till och med ett par örhängen av fimolera och några överblivna pärlor. Slutresultatet blev förvisso mer likt blygdläppar än ärtskidor men den kreativa tanken var god!
Hur ska man tillaga 10 liter ärtor? Jag är som bekant inget fan av matlagning, men en rätt jag är sugen på under dygnets alla timmar är pasta + en stavmixad röra på kokade ärtor, mascarpone, vitlök och citronzest. Och mynta. Ja, även jag har fallit för den kollektiva föreställningen att ärtor och mynta är en given smakkombination. Enligt sägnen (den första Googleträffen jag fick upp) har det sitt ursprung i att de tidigaste ärtsorterna smakade nada och stärkelse, och mynta gjorde smaken fräschare.
Och just det, den främsta anledningen till att min hjärna gjorde halt när jag låg och löste korsord: vafan är svaret på ”ogillade ärta”? Fem bokstäver långt.
* när jag hade sytt färdigt toppen var jag en millisekund från att börja stryka den innan jag kom ihåg att plastpåsar är gjorda av plast, så Gun/illa/nel hade nog blivit föga imponerad ändå.
När det är 28°C ute drabbas jag med en intensiv skamkänsla av att jag är ensam ansvarig för de antropocena klimatförändringarna, på grund av alla gånger jag köpt något från H&M-imperiet eller slängt pappersförpackningar i hushållssoporna.
Jag blir också bryskt påmind om att min kropp är byggd för <20°C och växlande molnighet. Trots att jag vanligtvis är ansiktet utåt för Badkrukornas Riksförbund så manövrerar jag värmen (och ångesten över värmen) genom att ligga raklång i vatten om dagarna.
Jag och min väninna Hagga gjorde stiligt sällskap till badplatsen häromdagen. Hon har liksom jag lagt in alla sina kläder på Pinterest och vi följer varandras klädmappar. Det är så satans mysigt att kunna kika in i den andres garderob och skicka outfitförslag eller -förfrågningar till varandra. Sin strandlook för dagen hade hon döpt till ”Old Money på Långholmen” (vänster) och jag hade döpt min look till ”Älskarinnan på Capri” (höger).
Nu försöker vi övertala alla i vår närhet att fota av sina kläder och jag hoppas verkligen att folk vill ansluta till denna lilla rörelse. Det första etappmålet är att aldrig mer behöva köpa ett plagg, utan kunna låna det man har behov (eller ”behov”) av från sina vänners (eller ovänners) garderober istället. Slutmålet är rimligtvis att demolera H&M-gruppen!
Jag var länge sambo med en person som tycker om att laga mat och som därför såg till att min kostcirkel inrymde mer än diametern av en fryspizza. Själv hatar jag matlagning (hatlagning? hehe) men som ungmö måste JAG ta ansvar för mitt näringsintag. Fy. Fan. Vad trist och tragiskt.
För att behöva lägga minimalt med tid och tankekraft på att laga mat så har jag ”utvecklat” ett koncept jag kallar Latlagning. Det är mest en roligare omskrivning för att vara strukturerad, förberedd och hela tiden ligga steget före, så att jag aldrig hinner bli påmind om hur tråkig matlagningen är. Jag har lagt en icke oansenlig tid på att analysera hur jag rör mig i mitt kök, vilka redskap jag använder mest och vad jag oftast är sugen på att äta, för att hela proceduren ska vara så smärtfri som möjligt. Här är de tre viktigaste punkterna i min latlagning:
1. ATT HA VAR SAK PÅ SIN PLATS
This is where no magic is ever happening.
Jag förstår att det här ser ut som en generisk manic pixie dream girl-kokvrå, men skenet, som är notoriskt otroget, bedrar såklart.
Om jag skulle behöva lägga 10 minuter på att para ihop en matlåda med ett lock, eller rota runt i ett skåp efter en pastaslev som kanske finns någonstans i mörkret, så hade jag kastat in kökshandduken för länge sedan. Ingen dum jordgubbsskivare eller burk gurkmeja med bäst före-datum 2011 kan gömma sig för mig – jag har stenkoll på allt i mitt kök.
2. ATT GÖRA DET LÄTT FÖR MIG SJÄLV
Saker jag använder oftast är också närmst till hands. Det låter självklart, men har ändå krävt vissa extra anpassningar. Ett av mina livsmål är att behöva böja mig så lite som möjligt till exempel, och därför har jag placerat min kompostpåse i arbetshöjd. TJOFF TJOFF låter det när jag kastar lökskal över axeln i 30 km/h. När man är en myndig person i en liberal demokrati så har man faktiskt alla möjligheter att skita i att använda föremål så som ANDRA människor har designat dem för att användas. Utrymmet under diskhon BEHÖVER inte vigas åt sopor, utan kan lika gärna användas som skohylla eller plats för hembräntdunken. Va. Va.
3. ATT ÄTA SAKER SOM JAG KAN TÄNKA MIG ATT LAGA
Jag har förlikat mig med faktumet att jag aldrig kommer ställa upp i Sveriges mästerkock eller starta restaurang och behöver faktiskt inte kunna behärska 1000 maträtter utantill. Så länge jag inte får skörbjugg så räcker det att rotera mellan ett fåtal anrättningar.
En sak jag vet om mig själv är att jag utan problem kan äta tacos 11 dagar i veckan. Då ska jag givetvis se till att jag alltid har ingredienser till tacos hemma. På insidan av ett köksskåp har jag satt upp en whiteboard där jag präntat ned de livsmedel som ofta används i detta lilla hushåll, och så ser jag till att uppdatera listan när saker äts upp eller inhandlas. På så vis blir jag inte ståendes i affären och funderar på om rapsoljan är slut eller inte, och så vet jag att jag alltid kan svänga ihop pasta puttanesca/ett forcerat ägg/en ostmacka beroende på hur komplett listan är. Och ska man bli seriös så är det ju alltid bra med lite hemberedskap i skafferiet när kriget eller Kristersson kommer.
Och ett sista medskick, som är själva essensen i Latlagning, de viktigaste 10 ord som kanske någonsin har skrivits:
Jag har ingen aning om hur många som besöker eller läser min blogg, eftersom GDPR tvingar mig att ha en sån där cookie-banner för att samla in folks data och jag tycker de är så störiga att jag hellre lever i ovisshet (dessutom är det nog sunt att inte mäta allt hela tiden), men det senaste har det börjar trilla in fler kommentarer och igår skrev Flora att hon lagt in Antipepp i sin RSS-läsare så jag anar att min läsarkrets numer omfattar fler personer än min ömma moder.
Hoppas hursomhelst att du som är här ska känna dig som hemma (om du trivs i ditt hem – annars får du gärna känna dig som borta, som på semester, som på eskapism-äventyr). Den här bloggen är mitt lilla hjärtebarn och det är jättekul att få reaktioner på det jag gör, så känn dig också varmt välkommen att rapportera vilka biverkningar du än får av det du tar del av här.
Förra veckan genomförde jag en så kallad Stockholmsflytt och släpade hela mitt bohag tvärs över stan på ryckig buss och kvav tunnelbana i 26 graders värme. Om ni har skådat en kvinna med ryggsäck, två överfulla resväskor och en blick fylld av dödslängtan masa sig fram runt Fridhemsplan så var det troligtvis mig ni såg. Åtta vändor mellan gamla och nya stället blev det totalt.
Jag flyttade första gången när jag var 10 år och sedan dess har jag flyttat 10 gånger till. Lika delar spännande och lärorikt som skitjobbigt. Kanske är ”rotlös” ett adjektiv som kan appliceras på mig, efter ett halvår på ett och samma ställe så är det som en nerv som börjar rycka i mig och vill dra vidare, det kan vara frustrerande, men eftersom jag numera tillhör de priviligäris och ickebinäris som HYR en lägenhet i VASASTAN så ska jag hålla käften nu.
Hej det är jag igen.
Första kvällen i lägenheten kom Julia och Hagga förbi på Tjejhäng™. Vi drack bubbel och åt bakelser som de hade med sig, sen resonerade vi kring hur jag ska förhålla mig till det möblemang som ingår i bostaden, bland annat en helt ENORM säng som upptar en tredjedel av boytan.
Vi landade till slut i en slags västerländsk populärkulturell feng shui – optimal balans uppnås när alla lägenhetens hörn korresponderar med varsin huvudkaraktär i Sex and The City.
Här har vi Carrie. Kaoshörnet med installationen verktygslåda + virkad duk + kaffebryggare (i väntan på ett bättre bord), bordslådor med plattång och skrivargrejer, ensamstående smycken, bestick, bös. Styvmoderligt behandlade växter, i ett fönster som dessutom är perfekt att kedjeröka Marlboro lights från. Mamma om du läser det här: nej jag röker inte.
Så ofta.
Motstående hörn: Charlotte. Myspys, pläd och kudde i fönsternisch, pelargon. Lägenhetens hittills enda ordentligt uppsatta tavlor – mitt favoritkonstverk En annan rörelse av Cecilia Edefalk och en inramad lapp med texten till Buona Sera av Louis Prima. Morfar trillade av pinn i vintras och när jag gick igenom hans garderob hittade jag den i innerfickan på en av hans kavajer.
Romantiiiiiiik.
Följt av Miranda. Böcker, papper, klocka, struktur. Korgar med städgrejer och vevradio. Reda och ordning pengar på låning! Klädbyrå med noggrant systematiserade kläder, vikta skjortor och färgsorterade strumpor (ja det är patologiskt).
