Pauvres honteux (franska skamsna fattiga) avser fattiga personer som tidigare haft det gott ställt och därför ogärna söker understöd. (Källa: Wikipedia)
Vissa saker känns så osannolika att man inte bemödar sig med att ha en buffert för dem. En liten hyresrätt i centrala Stockholm är en sån sak. Och likväl har jag lyckats signera ett underbart andrahandskontrakt på just en sådan lägenhet, som jag flyttar till om två veckor. Därför har jag tvingats vakna upp från det bohemliv jag idealiserar så hårt, med maxat studielån, noll sommarjobb, utebliven A-kassa och den sprillans nya insikten: DET ÄR JU JAG SOM KÖR.
Det går ingen nöd på mig, för jag är otroligt bortskämd med ett socialt skyddsnät vävt av hederliga arbetare som är generösa med att öppna sina famnar och kylskåp och portmonnäer (JAG ÄLSKAR ER ALLIHOP OCH BJUDER TILLBAKA SÅ FORT JAG KAN).
Med det sagt kommer jag ändå försöka ha en sommar i självspäkningens tecken. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag åtminstone kan spendera tiden innan jag börjar jobba i augusti med mina bästa gratisaktiviteter Läsa och Skriva, men när jag skulle införskaffa ett gäng böcker från biblioteket så möttes jag av texten:
Du [ditt jävla stolpskott] har obetalda avgifter på totalt 100 kr. Det betyder att du inte kan låna eller reservera.
Grattis Linnea, du har gjort dig förtjänt av:
Men tack vare ett öronmärkt bidrag från en känd välgörare (tack Jack) så kan jag betala min förseningsavgift. Sen ska jag låna en hög böcker med tragiska livsöden för att bli påmind om att det finns dem med en betydligt torftigare tillvaro än jag.
Förslag på deppig litteratur mottages med tacksamhet!
Oh maj maj maj. Maj är en hal tvål i mina händer. Om jag har haft en tillstymmelse till vardagsrutin under vårterminen så har den fullständigt raserats nu. Det är festligheter jämt, för alla vill ta vara på allt och alla fyller år och alla tar examen (jag kommer förmodligen missa att gratulera 70% av vederbörande sågrattis i för- och efterskott till alla) och mitt i allt det här ska jag förväntas balansera plugg och jobb och deklarationen och personlig hygien.
En dag i början av maj när jag slog upp ögonen så var jag både 1) alldeles för sen till min tvättid och 2) blind, innan jag kom ihåg att jag har haft glasögon de senaste 20 åren. Dessvärre blev min syn värre när jag slafsade på mig glasögonen i ansiktet, för då blev det tydligt (eller otydligt snarare) att jag 3) varit utan allergitabletter under ett par dagar och numer hade synorgan i form två rödmosiga svullon.
’Tis the season to have pollen, fa-la-la-la-la, la-la-la-la!
Skitsamma, jag lyckades ändå famla mig ut till köket och kaffebryggaren, bara för att märka att jag 4) glömt köpa kaffe. Så jag masade mig ned till mitt närlivs med smutsiga kläder och drogögon mitt i ansiktet, och spenderade säkert en kvart därinne på att försöka dra mig till minnes vad det var jag gjorde där (eftersom jag led av allvarlig koffeinbrist – ett sofistikerat Moment 22). När jag TILL SLUT återvände hem med kaffe och allergitabletter och satte igång bryggaren för att kickstarta morgonen (klockan 12 typ) så rann det bara ned vatten i kannan. För då hade jag 5) glömt lägga i kaffet i filtret.
Och så där håller det på, hela månaden ut. Men ojoj vad härligt det är med firande och pepp och ljus och värme och fåglars pip(p)ande i luften.
Maj va – can’t live with her, can’t live without her!!!
Som konstaterats i föregående inlägg så har jag just nu en tillvaro med mycket fritid. Det är min plikt att passa på att göra saker som jag inte skulle ha tid eller ork att göra med ett 9-till-5-jobb. Alltså inte saker som att dela ut flygblad eller rädda våtmarkerna eller volontärarbeta, utan verkligt viktiga saker som att systematisera min garderob.
Eftersom jag är ett barn i senkapitalismens vagga så inbillar jag mig ofta att jag behöver mer och mer och mer kläder. Så jag hade en intervention med mig själv för ett tag sedan genom att fota alla kläder i min garderob. Alla kläder. Ned på strumpnivå. Sedan gjorde jag mappar för respektive klädkategori på min Pinterest och lade upp bilderna där. Och kunde konstatera: jag behöver inte köpa ett skit.
Att ha samlingar med bilder på alla kläder har kommit med massa roliga följder också. Man känner sig mycket kompetent och rik när man får koll på allt man äger. Det är snällt mot Plånbok och Miljö™ att avstå från att köpa saker jämt och ständigt. Och så kan jag liksom avleda det pockande behovet av att scrolla Sellpy, genom att gå in i mina mappar och fundera på vilka snygga kläder jag ska ha på mig när jag gräver där jag står istället.
Det är skiiiiiiitkul att bygga ihop Pinterest-collage med olika outfits som jag inte ens märkt innan jag fick överblick över mina pinaler. Dessutom är dopaminkicken av att upptäcka en riktigt go klädkombination av redan existerande plagg, mycket goare än (den snabbt övergående) kicken av att köpa något nytt.
Här är några outfits jag ser framför mig S/S 2025:
Förlåt att jag är sen, var tvungen att ta ett dopp på vägen:
Ta ett varv runt kvarteret och gå hem igen för att byta till fotriktiga skor och väska med axelrem:
Faster Linnea vill inte smutsa ned sin fina sidenblus:
Lite för full och sentimental på midsommar:
Kom till badplatsen! Tänkte hänga här hela dagen eftersom jag är arbetslös:
Springa till närbutiken och köpa folköl innan de stänger:
Eftersom jag har levt på CSN sedan Jesu födelse, och spenderat majoriteten av denna lånade tid i diverse städer, så är jag (självutnämnd) expert på att budgetera för ett knapert stadsliv som en Ung Kvinnlig Aspirerande Skribent (Med Noll Ambitioner Att Skaffa Ett Heltidsjobb). Här har jag gjort en liten sammanställning av hur man med relativt billiga medel kan införa lite mer Sex and the City-glamour i sin i övrigt mycket deprimerande vardag.
Inspireras på egen risk!
3000-4000 kronor: Var inneboende i ett litet, centralt rum
På så vis får man såväl lust som möjlighet att vara ute och ränna hela tiden! Eftersom taxiresor inte inryms i SATC on a budget så är det mer eller mindre nödvändigt att kunna ha gångavstånd till Storstadspulsen. (Jag vågar påstå att känslan av puls i SATC hade förtagits lite om Carrie & Company tvingats sitta en halvtimme på regionbuss till Manhattan).
Gällande möblemang i det lilla kyffet så är det viktigast att ha:
1) mycket plats för snygga kläder 2) ett skrivbord 3) nånstans att sova (gärna säng men beggars can’t be choosers).
< 200 kronor:
Gå ensam på matiné
Man kan oftast komma undan billigt med matinéföreställningar, samtidigt som omgivningen kommer betrakta en som en mycket spännande och kulturell person som går på bio eller teater mitt på ljusa dagen (att den verkliga anledningen är arbetslöshet och tristess behöver ingen få veta).
Köp helt obeskrivliga böcker på second hand
Flanera omkring med blasé uppsyn och ett fång pretentiösa böcker i famnen. Min senaste ”investering” är en tjock bok på franska om tecknad film i Frankrike mellan åren 1892-1948: ett ämne jag varken har kunskap i eller intresse av. Kom ihåg att viben är det som eftertraktas!
Sitt på caféer och barer och ”jobba”
Gärna ackompanjerad med ovan nämnda obskyra litteratur, en hög papper eller en luggsliten dator. Köp en spritig drink eller bryggkaffe med påtår (huvudsaken är att det tar lång tid att dricka så att personalen inte ska tycka att man sitter och snyltar (även fast det är precis det man gör)), sitt och dingla lite sensuellt med benen (givetvis iförda 20 den-strumpbyxor) från en hög barstol och verka mycket investerad i arbetet. Fundera ut en outfit som signalerar Författare with a cause. Personligen ger treenigheten blank portfölj, herrkavaj och håret uppsatt i knut mig en känsla av att jag håller på att utföra stordåd (det vill säga skriva obetalda blogginlägg).
Skaffa en dagbok
Gärna en kitschig sådan. Efter en lång dag och/eller natt av storverk så placerar man sig vid skrivbordet eller i sängen (om man har säng som sovplats), blickar ut över skyskraporna i fjärran, och skriver ofiltrerat ned sina innersta känslor på sidorna. Nu förklarade jag precis hur en dagbok fungerar. Jag säger ofiltrerat med 1 brasklapp: det är viktigt att hitta på smeknamn på folk! Inte för deras integritets skull, det skiter dagboken i, utan för att det känns coolt.
Jag har köpt dagbok och penna på TGR (eller Tiger eller Flying Tiger eller vad det heter) och klistrat fast en bild på mig själv med min inhalator (en hotshot), som jag har framkallat via Postnords app ”Riktiga vykort”. Att skicka vykort till folk är förresten såväl uppskattat som SATC-kompatibelt, och det är också en kanonbra app om man vill framkalla bilder att rama in själv, istället för att lägga en miljon spänn på posters. Tips på tips!
Nödnecessären
När man planlöst går omkring med sina strumpbyxor och sin portfölj och sin bok om fransk animeringsteknik så finns det en minimal, men likväl existerande chans att någon stoppar en och säger ”herregud vad du verkar vara en person med intressanta saker att säga, tillåt mig att bjuda på en dyr drink innan vi tar taxin hem till min takvåning för en natt av intensiva diskussioner och andra former av intimt umgänge” eller motsvarande.
Det jag försöker säga är: var alltid beredd på att ALLT kan hända! Jag har en låda i hallen med saker man kan vilja stoppa i handväskan innan man går ut genom dörren (vattenflaska, litet paraply, hörlurar, solglasögon och så vidare) men genom svåra prövningar har jag insett att det jag alltid, ALLTID, måste plocka med mig innan jag lämnar hemmet är min NÖDNECESSÄR. Poängen med en sådan är att man ska ha alla förutsättningar att klara en hel natt på stan utan att behöva akutköpa eller springa hem och hämta något, och därigenom tappa momentum. Tappa inte momentum!
Innehållet i en nödnecessär skiljer sig givetvis åt beroende på vilka behov innehavaren har. Jag har till exempel alltid med mig ett extra par linser, några tamponesas, värktabletter, pincett och våtservetter (jag önskar att det sistnämnda fyllde något slags spännande syfte men jag är bara en fena på att spilla mat och dryck på mig själv – jag förbrukar våtservetter i sån mängd att mina personliga ICA-rekommendationer behandlar mig som en småbarnsförälder). Ta alltid med MOBILLADDARE också. Alltid. ALLTID.
Ta en espresso på språng
Det finns ingen anledning att lägga stora summor på espresso eftersom det är äckligt. Det är däremot gott att känna sig som en person med bestyr – och en sådan person hinner inte alltid stanna och dricka kaffe med påtår. Ta reda på var stans billigaste espresso finns och bli stammis där. Målet är att dyka upp vid samma tidpunkt varje dag, såpass många gånger att personalen till slut har en espresso redo när man kommer in med hetsig (men sexig) uppsyn, kastar en tiokrona på bardisken (blippar kortet på kortläsaren), sveper koppen och säger tack + förnamnet på baristan som man ju är tjenis med, innan man jäktar vidare.
Byt ringsignal
Byt ringsignal till något som signalerar ”det här är ett viktigt samtal med väninnorna och inte en telefonförsäljare igen”. Jag har lagt 11 goda kronor på att ha SATC-introt som ringsignal. Om det var värt det? Absofuckinglutely.
Ät mycket havregrynsgröt
Ät typ bara havregrynsgröt. Okej ät bara havregrynsgröt.
Gratis:
Testa dyrt kostnadsfritt smink
Gå in på Åhléns med självsäkra steg mot Chanels monter. Säg något i stil med: ”hmmm hm jag har funderat på att köpa en ny foundation men behöver lite vägledning”, tacka därefter ja till erbjudandet att bli sminkad av personalen som vet Exakt Vad Du Behöver, säg ”hmm hm ja det här var en bra foundation men jag behöver fundera lite innan jag köper något”, gå vidare med samma strategi till nya montrar som säljer rouge, bronzer, ögonsmink, läppstift och så vidare. Lämna Åhléns med ett perfekt sminkat ansikte. Bonustips: samla produktprover från montrarna och fyll nödnecessären med dessa.
Ta klamydiatest
Ah! Det finns väl inget som osar vitalitet och det promiskuösa stadslivet mer än att bikta sig hos barnmorskan med en bomullspinne upp i fitty.
Kom alltid 5 minuter sent
Det här är möjligtvis genetiskt och svårt att träna upp, men oj vad man utstrålar Blivande Framgångsrik Konstnär när man rusar in på möten med famnen full av kvitton, böcker, lite löv, kaffekoppar och sin jacka på sniskan. Risken är också att man utstrålar Patologiskt Långsam Idiot som alla måste vänta på hela tiden – men det kan vara en risk värd att ta.
Gör moodboards
Använd som ledstjärna. Jag har gjort ett moodboard på min Pinterest som jag döpt till ”kaotisk skribent” och har som bakgrund på min dator för att ständigt bli påmind om mitt stadslivsideal.
Jag har ÄNTLIGEN hämtat ut mitt nya pass. Mitt förra gjorde jag 2020 i samband med att jag skulle åka till Kina i min dåvarande universitetskurs, men sedan började det ju spridas nåt litet virus där så resan blev aldrig av. TUR VAR VÄL DET: jag hade nämligen utfört ett bus på mitt passfoto.
En gång bad jag min bästis, tillika fimolera-konstnär, Hanna att tillverka ett par öronformade örhängen åt mig – och eftersom jag saknar konsekvenstänk så tyckte jag att det skulle vara hejdlöst roligt att bära dessa på passfotograferingen. Så jag gick helt enkelt till polishuset med två par öron, sa ”är det okej att jag har mina öronhängen på mig?” till passhandläggaren, som inte såg några konstigheter alls med det (eftersom han inte kollade) och tog fotot.
Men som vanligt börjar ångesten smyga sig på ganska kort efter att man har utfört sitt hejdlöst roliga bus. Herrejävlar vad nervös jag har varit varje gång jag har behövt visa upp mitt pass – jag har alltid plockat med öronhängena för att kunna sätta på dem och säga ”haha look it’s just a fun little joke I made with my most important legitimationshandling” vid behov – men lyckligtvis har jag aldrig blivit ifrågasatt. Kanske för att inspektören inte har märkt att det dinglar ett extraöra en decimeter nedanför mitt verkliga öra, eller kanske för att Samhället har kommit så långt i acceptansen av människors olika kroppar att det verkar helt normalt med ett extraöra som dinglar en decimeter nedanför det verkliga örat.
Det är oavsett skönt att ha ett alldeles nytt passfoto med enbart ett par öron nu. Något slags mognadstecken.
Jag inbillar mig att ciskvinnor födda på 90-talet genomgår en slags förutbestämd tidningsprogression över tid, som skulle kunna se ut typ såhär:
Trygga, trygga KP som barn. Därefter Julia, tätt följd av Frida och sedermera VeckoRevyn som i accelererande grad präntar in att det är viktigt med smink, mode och killarna i E.M.D. Just nu är jag i ELLE-åldern, blir det aktuellt med barn så kan man tänka sig att tidningen mama blir aktuell och lagom tills barnen börjar högstadiet, om man har någon egentid, börjas det oironiskt sneglas mot Damernas värld (och/eller Amelia) i tidningshyllan. Och alla vägar, det här tror jag faktiskt är ofrånkomligt, leder slutligen till Allers.
Hur som. Häromdagen när jag hade något mentalt bryt så började jag tänka att det hade varit ganska skönt att få frånsäga mig ansvaret för mina egna tillkortakommanden. Det var då jag började tänka på VeckoRevyn. Jag måste varit runt 15-16 år när jag började läsa VR. Det här var KÄNSLIGA FORMATIVA ÅR. Kan jag skylla min veka karaktär och sopiga självkänsla på… tidningarna? Visst ville väl de att man skulle vara ängslig?
Hoppas. Jag beställde det max tillåtna antalet VeckoRevyn från Kungliga Bibliotekets arkiv, hämtade ut dem och satte mig i Stora läsesalen bredvid en kvinna som skrev avhandling och bläddrade i tjocka böcker om olika klimatmodeller. Jag var Bridget Jones på quiz som låtsades göra Mycket Viktiga Efterforskningar med penna i hand och rynkad panna. Hmmm.
Tyvärr(?) visade det sig att VR var förvånansvärt woke. Det var mängder med artiklar om att stärka sin självkänsla, vara nöjd med sin kropp, glad och tacksam, och jag skymtade till och med en diss mot American Apparels ökända unisexskjortreklam: ”Noll genustänk som befäster stenåldriga mönster som ingen, förutom ett fåtal maktgiriga män, vinner på”. Vafan!
Har jag inbillat mig att tidningarna var taskiga? Eller är det så att tjej-indoktrineringen började på tidningstrappans tidigare steg – i Frida? Kanske finner vi snart svar: jag har gjort en ny beställning på KB.
