
Det damp ned ett dokument på mitt skrivbord (en gratistidning i min brevlåda) där en insändare från ”Ledsen Vasastansbo” frågar sig hur man kan döda små fågelungar. En rimlig fråga, om det inte vore för att avsändaren verkar ha haft anmärkningsvärt bra koll på de åsyftade fåglarnas öde:

Såvida skribenten inte bevittnat brottet med egna ögon så är det inte ett superstarkt alibi att ha koll på tidpunkt, väderlek och antal gärningspersoner när dådet inträffade. Jag bestämde mig för att koppla in min kloka vän Jojokillen i ärendet för en möjlig psykologisk tolkning.
Jag: Vi diskuterade ett begrepp nån gång. Att man försöker få sig själv att verka oskyldig genom att väldigt kraftigt ta avstånd från det.
Jojokillen: A reaktionsbildning
Jag: Juste. Något du vill säga angående reaktionsbildning?
Jojokillen: Jag skriver nåt snabbt
Jojokillens utlåtande:
”I reaktionsbildning övertygar man sig själv om att det enda man känner är den ena polen i en känslomässigt komplex relation.” (Nancy McWilliams i Psykoanalytisk diagnostik från 1994).
I 99% fall visar sig detta nog genom väldigt små och oskyldiga exempel. Ett nyblivet storasyskon som kramar sitt lillasyskon lite för hårt och lite för länge, förnekar på alla sätt svartsjuka och säger att hen älskar den nya bebisen, samtidigt som kärleken visas på tydligt aggressiva sätt. Det lätta att säga hade varit ”stora barnet hatar sitt småsyskon” men det stämmer troligtvis inte: det känner starkt hat och mycket stark kärlek, och löser inte att ha båda känslorna samtidigt, och ”väljer” då att bara visa kärlek. Hatet ”läcker” ut i kärleksgesternas gränslöshet.
I 1% av fallen blir reaktionsbildningen extrem nog att kännas rent filmisk. Kapten Klänning är praktexemplet. Han kunde inte ha två känslor gentemot kvinnor samtidigt, utan var tvungen att dela upp hela sin person. Kortfattat: Kapten Klänning var inte feminist trots att han var våldtäktsman, han var feminist för att han var våldtäktsman.
[…]
Jag tror verkligen att fågelmördaren älskar dom måsarna.
Trots att hen dödat dem.
Eller skriver mega-misstänkt.
Reaktionsbildning-tolkningen åsido, så är den ledsna Vasastansbon gissningsvis bara en god människa som har ålagt sig att hålla extra koll på fågelungarna efter förra årets dåd.
Och frågan återstår: HUR KAN MAN DÖDA SMÅ FÅGELUNGAR?
Undertecknad ska skärpa sin hökblick på grannskapet.
Rapportera biverkningar här: