Trots (eller kanske på grund av) att jag växt upp i en familj med räddningspersonal så är jag extremt oförsiktig när jag hanterar allt som kan tänkas åsamka mig själv eller mitt hem skada. Sedan jag flyttade hemifrån för 10 år sedan så har jag råkat starta en eldsvåda eller två. Eller tre. Ok minst tre stycken.
Lyckligtvis är jag just därför också utrustad med allehanda kunskaper och verktyg för att kunna släcka bränder (vilket jag ibland glömmer dra nytta av, som den gången en spisplatta började glöda och jag tänkte ”kväv elden, kväv elden, kväv elden” och sedan lade en kökshandduk på plattan så den fattade eld; eller den gången det började ryka som fan från ugnen och min första instinkt var att ringa pappa som sa ”stäng ugnsluckan”). Att inte vara dum i huvudet när man hanterar höga temperaturer och eld är givetvis eftersträvansvärt, men desto viktigare är att HA EN FUNGERANDE BRANDVARNARE!!!!
Idag är det brandvarnarens dag och jag vill uppmana mina >2 läsare (jag har fortfarande ingen aning om hur många som följer bloggen eftersom jag vägrar samla in sådan data) att:
1) ha en brandvarnare
2) se till att den FUNGERAR. Det vill säga: 2.1) tryck på knappen och kontrollera att brandvarnaren piper och 2.2) om den inte piper eller om det var längesen batteriet byttes: köp ett nytt batteri. Det är typ alltid ett 9V-batteri. Men 2.3) om brandvarnaren är skitgammal (den har ett bäst före-datum på undersidan): köp en ny.
För den som har kontrollerat sin brandvarnare bjuder jag här på två extratips:
1) MSB har en funktion med en sms-påminnelse om att det är dags testa sin brandvarnare. Här kan man skaffa den.
2) idétorka inför årets julklappsspel som har en budget på typ 100 spänn och som ska passa alla vuxna i sällskapet? Brandvarnare!!!
Hej det är bara jag som, apropå kommentarsfältet till det här inlägget, ska rapportera om fiskmåsens preliminära rödlista-kategori. Jag förstår att det är många tillsammans med mig som inte har legat särskilt sömnlösa i väntan på resultatet.
Det preliminära utfallet visar att fiskmåsen är fortsatt nära hotad, men folk med goda fågelkunskaper kan komplettera SLU:s data fram till 21 november, så kanske kommer det ett tillägg från någon fiskmåsmördare out there.
Vintertid. Antitesen till tjejnyår. Försök inte tuta i mig att det är ”lite mysigt” när solen går ned vid 13. Det är perverst och det finns inga botemedel. Te är ingenting annat än en äckligare variant av vatten och stearinljus är kolmonoxidförgiftning på en pinne.
Med det sagt så är det ju alltid trevligt att ha en anledning till att dra ihop nära och kära för att fira saker™. Nu när tjejnyår har börjat etableras som en tradition för att fira höstens intåg, så vill jag pitcha in att börja fira (”fira”) höstens uttåg. Jag hittills värkt fram tre komponenter som behövs för att högtidlighålla övergången till vintertid:
Mat
Dryck
Musik
För att exemplifiera hur en vintertid-visa skulle kunna se ut:
Nu kommer det regnmoln Melodi: Hon kommer med solsken ___________________________________ [Vers 1] Har missat min tvättid och skjortan luktar skit. Har ögongrus och fetma i mitt hår. Jag väntar på bussen som stannar med ett tjut. Den brukar vara full så man får stå.
[Brygga] Där ute faller regnet från en himmel mörk och grå, och i sex, sju, åtta månader så kommer det va’ så.
[Refräng] Nu kommer det regnmoln till mig nu kommer det regnmoln till mig. Och hela världen blir så kall och grå när det är vintertid och mörkt vid två. Regnmoln till mig nu kommer det regnmoln till mig. Jag har bävat hela sommaren för regnmoln till mig.
[Mellanspel]
[Vers 2] Och fastän jag lovat att härda ut och kämpa på. Står sängen som en klippa i den storm. Som utanför fönstret, far runt och gör mig sorgset blå. Jag lägger mig och sover mig i form.
[Brygga] Framför solen tornar molnen upp sig, ser dem krypa fram. Och hela kroppen ryser när det smattrar mot min fönsterkarm.
[Refräng] Nu kommer det regnmoln…
[Här kommer ett svängigt solo med kastanjetter, så då kan man till exempel skallra sin D-vitaminburk]
[Stick] Framför solen tornar molnen upp sig, samma sak som förr. Jag ringer chefen, säger upp mig, och låser min dörr.
Går i ide som man bör.
[Refräng] Nu kommer det regnmoln…
Återstår att fundera ut vad man ska äta och dricka. Inget jävla te i alla fall, det är ett som är säkert.
Jag har blodgrupp 0-, även kallad en universalblodgrupp eller Den Självgoda Blodgruppen, vars innehavare alltid försöker hitta tillfällen att säga vilken blodgrupp man tillhör. Det är alltså den blodgruppen jag har.
När Ge blod Stockholm i somras utlyste en tävling där man kunde vinna en cykel så tänkte jag att det var walkover för de andra deltagarna, eftersom jag utöver charm, ödmjukhet och kreativ finess har min oemotståndliga blodgrupp, som alltid får personalen på Blodcentralen att tindra med ögonen. Åtminstone i mitt huvud.
Det var en klassisk lägg-upp-en-bild-tillsammans-med-en-hashtag-tävling och jag gjorde en hel bildserie.
Först bilden ovan, där jag står helt klädd i rött efter en valvaka i Göteborg och poserar vid Ola Åstrands konstverk ”blodet i oss”. Sedan placerade jag ut den här RÖDA BLODKROPPEN(!) på olika ställen i stan, bland annat mellan några grabbiga grabbar som är företrädare för Sveriges beredskap i Socialstyrelsens reklam för blodgivning – je suis Sveriges beredskap också!!!
Runtom i stan letade jag upp allehanda lämpliga motiv, klippte och klistrade och skrattade åt mig själv, och väntade tills absolut sista tävlingsdagen med att lägga ut inlägget så att det skulle vara färskt i minnet hos dem som korade cykelvinnaren. Och precis när jag publicerat det sa plötsligt Flipp: ”cykeln lottas väl ut?”.
Helvette.
Mitt fortsatta behov av en cykel är i runda slängar lika stort som Sveriges behov av blodgivare (eventuellt lite större). 3% av befolkningen mellan 18-75 år är aktiva blodgivare men för att stärka krisberedskapen behöver antalet dubbleras. Jag är ju inget större fan av vår Upprustning™, men ovidkommande det så tycker jag att blodgivning är något nettopositivt och att alla som kan och vill ge blod borde ge det ett försök. Så här följer en pedagogisk beskrivning av hur det brukar gå till:
Först går man in på Blodcentralen, säger hej hej och fyller i en digital hälsodeklaration där man klickar i om man har käkat medicin, tatuerat sig, haft en ny sexuell partner, varit sjuk etc etc den senaste tiden (karenstid varierar beroende på vad det handlar om). Sen följs hälsodeklarationen upp med en intervju där man snickelisnackar lite med nån i personalen, som säkerställer att ens blod inte riskerar att vara smittat av något. Personalen skulle till exempel kunna fråga igen om man har haft sex med en ny partner de senaste 3 månaderna, och om man är socialt osmidig kan man till exempel svara ”hahaha nej gud nej här är det torrt som i Sahara” och så nickar personalen artigt.
När intervjun är klar och man har svurit på heder och samvete att man talat sanning så är det dags för blodgivning (såvida ens blod inte riskerar att vara smittat av något alltså (det säger sig självt kanske)). Och inte olikt en utekväll på en studentresa i Magaluf så kommer personalen hetsa sönder en till att dricka massvis (med vatten eller fruktdryck)tills man hamnar på en brits.
Sen lägger man sig bekvämt tillrätta medan personalen fixar med nålar och grejer. De är extremt måna om att allt ska kännas JÄTTEBRA HELA TIDEN och man blir alltjämt uppassad med dricka och småprat och reglering av armstöd och nackkudde. Själva blodgivningen tar kanske… 5 minuter? Om det äger att ha en relativt grov nål instucken i armvecket? Nej. Men den märks knappt. På riktigt!
Tralala nu är man klar och har potentiellt räddat 3 människors liv snart. Inte illa. Man kommer få ta med sig en karta med järntabletter för att kompensera för det järn som förloras i blodgivningen. Personalen kommer säga att tabletterna ”kan upplevas lite hårda mot magen” vilket är en eufemism för att vara ömsom förstoppad, ömsom allt annat än förstoppad i 1,5 månaders tid. Om det äger att ha en vissen tarmflora? Nej. Men jag har testat att skita i järntabletterna (hehe) och fick svår järnbrist, och det var jobbigare.
Sen måste man vila och ta emot sina allmosor, som varierar mellan mottagningarna. I Stockholm får man en diger fikabuffé med bröd, hummus, yoghurt, ägg, nybakade bullar, kaffe och en Muminmugg.* I Göteborg fick jag en Delicatoboll och ett tack.**
Nu är man klar! Det tar typ 30 minuter totalt. Om man inte lägger väldigt mycket tid vid fikabuffén. Vilket somliga kan tänkas göra.
Slutligen får man efter ett tag det här:
Och då är allt förlåtet.
Ge järnet!
* Jag är inte så à jour med hur värdet på tjejaktier ser ut, men jag vill lobbya för ett samarbete mellan Ge blod och Arabia, så att det tas fram en exklusiv blodgivning-Muminmugg. Det om något borde väl få nyregistreringen av blodgivare att skjuta i höjden?
** Allas rätt till en diger fikabuffé – ett starkt argument för att förstatliga vården.
På minussidan så var blåsten förmodligen en uppvisning i just sånt extremväder som kommer bli allt vanligare i antropocen och som kommer leda till miljontals dödsfall, klimatflyktingar, allmänt lidande och förödelse.
På plussidan så var blåsten jättebra för mitt fotoprojekt där jag tar bilder på trasiga paraplyer. Det låg paraplyer ö-ver-allt när jag gick hemifrån dagen därpå.
Alla som nån gång har trilskats med ett lynnigt paraply vet att det öppnar upp ett helt nytt känsloregister, som spänner över extraordinära varianter av skam och förnedring och ilska. Bland det roligaste med det här fotoprojektet är att föreställa sig den kamp som till sist kulminerade i att människan fick se sig besegrad av paraplyet. Här kommer några favoritbilder:
Jag har 2,5* examina i geografi och förväntas besitta någon slags kunskap om hur man ska orientera sig här i världen. Trots det äger jag varken atlas eller jordglob. För att jag är pank? Svar ja. Men också för att mina geografistudier, tvärt emot alla grundskollärares fasta övertygelse, har handlat väldigt lite om att sätta blindkartor med Sveriges landskap, kunna alla europeiska huvudstäder eller peka ut USA:s stater – utan mer om abstrakta begrepp som rumslighet, makt och varande. Mmmmm.
Jag har också en tanke om att geografiska hjälpmedel inte alltid hjälper en att få grepp om sin omvärld. Va! Är inte det en paradox! Haha jo Linnea, mycket kan sägas om dig men du har sannerligen huvudet på skaft. Låt mig förklara hur jag tänker, med hjälp av två exempel:
Exempel 1
Den hypotetiska personen Linnea är lite småsugen på sushi. Hon skriver in ”sushi” i sökfältet på Google Maps och får upp 100 sushirestauranger inom en kilometers radie. Den närmsta restaurangen har 3,6 i betyg, men ett kvarter bort ligger en som har 4,7. Lite dyrare, men pengar är inget problem för den hypotetiska personen Linnea. ”Smakar det så kostar det” tänker hon, och trycker fram vägbeskrivningen till restaurangen. Hon tar sig från punkt A till punkt B med sin uppmärksamhet nästan uteslutande riktad ned i skärmen (ibland svävar tankarna iväg till nigiri också).
Exempel 2
Den hypotetiska personen Linnea är lite småsugen på sushi. Eftersom hon bor i Stockholms innerstad anar hon att det finns 100 sushirestauranger inom en kilometers radie. Hon sätter på en schysst ABBA-låt i lurarna, stoppar ned sin mobil i jackfickan och knatar iväg hemifrån. Hon brukar ta höger i första korsningen, men något i ABBA-låten gör att hon känner sig äventyrlig, så hon tar vänster. Plötsligt dör Agnethas ljuva stämma. Mobilen har laddat ur. Som vanligt. ”Äh, det finns väl sushi i alla väderstreck” tänker Linnea, och knatar vidare.
Linnea 1 får kanske en godare sushi än Linnea 2, men Linnea 2, vars telefonlösa varelse hamnar på villovägar och till sist, utsvulten och hangry, kommer fram till en semesterstängd restaurang, får garanterat en bättre rumsuppfattning.
För att själv få en bättre rumsuppfattning och lära känna min nya hemstad har jag satt upp ett ambitiöst mål: att gå på samtliga gator i Stockholms innerstad innan året är slut. Planen är att vara en Linnea 2 och bara traska runt som en dåre, med vidöppna sinnen och så få geografiska stjälpmedel som möjligt.
Lärobokens extraruta som ingen nånsin läser
Två korta reflektioner kring varför det här projektet känns angeläget:
1. Kartor kan bara rymma en viss mängd information och är aldrig en ”objektiv representation” av världen. Tex Google är ett företag med företagsintressen, och ändrar till exempel territorialgränser beroende på var kartanvändaren befinner sig. Jag vill mer kritiskt fundera över vilken information som faktiskt ges utrymme på de kartor jag använder.
2. Jag har tänkt mycket på recensionerna som ploppar upp som standard när man skriver in en specifik plats i kartans sökfält – hur mycket dessa recensioner påverkar människors benägenhet att besöka eller undvika platsen, och vad det gör i förlängningen. Ett betyg, liksom kartor, är aldrig en ”objektiv representation” av världen. Jag vill försöka påverkas mindre av andras recensioner och istället bilda mig min egen uppfattning om platser.
En liten karta har jag ändå unnat mig att skriva ut. Laddade ned den på Stockholms stads dataportal, och den visar en perfekt mängd lager: topografi, gatu- och kvartersnamn och Viktiga Byggnader. Inte massa störande information om butiker eller restauranger eller trafiklägen à kartappar. Istället har jag själv fyllt i de platser jag har besökt, och gjort noteringar om roliga saker jag har sett på vägen. På så vis har jag skapat mig en alldeles egen stadskarta:
Bland mina anteckningar kan tex läsas:
Jättestor parabol
Vackraste gatunamnet
Mystiskt torg
Utsikt
Här luktar det tall och eld
Lustigt skyltfönster
Jag vet inte riktigt vad dessa observationer säger om mig, men jag är åtminstone säker på att ingen av dem förekommer på Google Maps. Och det ger mig känslan av att jag har lite, lite inflytande över min stadsbild.
Ut och lek!**
* jag orkar aldrig skriva färdigt mitt sista examensarbete.
** det finns massvis med faktorer som villkorar människors möjligheter att röra sig fritt i en stad. Jag är i en (privilegierad!) position som gör att jag kan röra mig relativt obehindrat, därmed inte sagt att alla kan flanera runt på det här sättet. Ett ämne jag brinner för och säkert kommer återkomma till. Men nu ska jag ta en tupplur.
Det damp ned ett dokument på mitt skrivbord (en gratistidning i min brevlåda) där en insändare från ”Ledsen Vasastansbo” frågar sig hur man kan döda små fågelungar. En rimlig fråga, om det inte vore för att avsändaren verkar ha haft anmärkningsvärt bra koll på de åsyftade fåglarnas öde:
Såvida skribenten inte bevittnat brottet med egna ögon så är det inte ett superstarkt alibi att ha koll på tidpunkt, väderlek och antal gärningspersoner när dådet inträffade. Jag bestämde mig för att koppla in min kloka vän Jojokillen i ärendet för en möjlig psykologisk tolkning.
Jag: Vi diskuterade ett begrepp nån gång. Att man försöker få sig själv att verka oskyldig genom att väldigt kraftigt ta avstånd från det.
Jojokillen: A reaktionsbildning
Jag: Juste. Något du vill säga angående reaktionsbildning?
Jojokillen: Jag skriver nåt snabbt
Jojokillens utlåtande:
”I reaktionsbildning övertygar man sig själv om att det enda man känner är den ena polen i en känslomässigt komplex relation.” (Nancy McWilliams i Psykoanalytisk diagnostik från 1994).
I 99% fall visar sig detta nog genom väldigt små och oskyldiga exempel. Ett nyblivet storasyskon som kramar sitt lillasyskon lite för hårt och lite för länge, förnekar på alla sätt svartsjuka och säger att hen älskar den nya bebisen, samtidigt som kärleken visas på tydligt aggressiva sätt. Det lätta att säga hade varit ”stora barnet hatar sitt småsyskon” men det stämmer troligtvis inte: det känner starkt hat och mycket stark kärlek, och löser inte att ha båda känslorna samtidigt, och ”väljer” då att bara visa kärlek. Hatet ”läcker” ut i kärleksgesternas gränslöshet.
I 1% av fallen blir reaktionsbildningen extrem nog att kännas rent filmisk. Kapten Klänning är praktexemplet. Han kunde inte ha två känslor gentemot kvinnor samtidigt, utan var tvungen att dela upp hela sin person. Kortfattat: Kapten Klänning var inte feminist trots att han var våldtäktsman, han var feminist för att han var våldtäktsman.
[…]
Jag tror verkligen att fågelmördaren älskar dom måsarna. Trots att hen dödat dem. Eller skriver mega-misstänkt.
Reaktionsbildning-tolkningen åsido, så är den ledsna Vasastansbon gissningsvis bara en god människa som har ålagt sig att hålla extra koll på fågelungarna efter förra årets dåd.
Och frågan återstår: HUR KAN MAN DÖDA SMÅ FÅGELUNGAR?
Undertecknad ska skärpa sin hökblick på grannskapet.
Nu är klockan återställd till onormaltid och jag är tillbaka i det så kallade arbetslivet. Förvisso ganska skönt, men om min hjärna hela tiden gränsade till överhettning under maj månad så är hjärnsmältan ett faktum nu i augusti. Varje arbetad timme behöver kompenseras med minst 15 minuter nap när jag kommer hem. Förra veckan tog det mig 3 dagar att formulera ett mejl: jag började med ”Hej!” vilket jag tror är ganska normalt, men sedan kunde jag inte komma på ett enda ord till. Jag hoppas att svarslatensen mellan mina Tankar och mina Handlingar beror på att jag har chillat som fan under sommaren, och inte att jag plötsligt har blivit exceptionellt mycket mer korkad. Framtiden får utvisa. Nåväl. Det här blogginlägget, i nuläget 7 meningar långt, har tagit en vecka att skriva, så jag ska runda av nu.
Just det! Jag tänkte välja en bok att ha till högläsning i en högstadieklass jag undervisar i engelska. Man får jättegärna komma med förslag på en sådan. Jag lyckas såklart inte värka fram en endaste boktitel.
Till min Älskarinnan på Capri-outfit hade jag såklart packat en chic strandväska med vindruvor och körsbärstomater, en liten liten kylväska med solkräm och läppstift, och, det chicaste och viktigaste, en korsordstidning. När jag i godan ro låg och löste ett av kryssen dök plötsligt nyckeln ”ogillade ärta” upp, vilket fick min hjärna att göra halt.
För tre år sedan sålde lågprisvarumärket Eldorado en sommarkollektion i form av ett grönt skjort- och shortsset, med fickor som såg ut som framsidan på deras djupfrysta ärter. Jag vill minnas det som att kollektionen blev väldigt hypad. Influencers fick kläderna hemskickade, Benjamin Ingrosso poserade iförd skjortan i en intervju för tidningen Café (där han bland annat berättade att han trodde sig ha ätit på samtliga restauranger i Stockholms innerstad) och reklambyrån bakom, Redgert Comms AB, vann Designpriset i kategorin merchandise år 2023 för just den kollektionen.
Jag minns också att jag var så PROVOCERAD av alltihop, men hade svårt att sätta ord på VARFÖR. Kanske var det provocerande att se merchen samtidigt som Axfood (som äger Eldorado) hade en nettoomsättning på nästan 20 000 miljoner kronor år 2022, eller så var det provocerande att se kändisar som storhandlar på typ Urban Deli och saknar en personlig relation till Eldorado appropriera märket, eller så var jag bara avundsjuk på att jag inte hade likviditeten att lägga 500 kronor på ett snyggt grönt set.
Men! Att försöka göra oklara politiska poänger leder ingen vart, så som tur är kan man för <100 spänn göra sig en alldeles egen ärt-merch! Det är, hehe, easy peasy:
1. Köp ärtpåsar (av sorten Mat, inte såna ärtpåsar som triggar PTSD från skolgymnastiken) 2. Klipp isär dem 3. Sy och klipp och klistra efter bästa (eller sämsta) förmåga
Taaaadaaaa. En ärttopp! Utöver påsar använde jag mig av silvertejp, tråd, ett gammalt duschdraperi (eftersom jag tydligen är värdelös på att använda måttband och behövde lägga ut ryggen) och ett massakrerat halsband som jag fäste i duschdraperi-hålen. På bilden kämpar jag med att knyta fast hela hopkoket.
Tänk ifall min syslöjdslärare Gun/illa/nel (jag var inte så uppmärksam på lektionerna) hade fått se mig sitta frivilligt en torsdagkväll och omsorgsfullt göra en pärlbeströdd snörning på en plastpåse.*
Jag gjorde till och med ett par örhängen av fimolera och några överblivna pärlor. Slutresultatet blev förvisso mer likt blygdläppar än ärtskidor men den kreativa tanken var god!
Hur ska man tillaga 10 liter ärtor? Jag är som bekant inget fan av matlagning, men en rätt jag är sugen på under dygnets alla timmar är pasta + en stavmixad röra på kokade ärtor, mascarpone, vitlök och citronzest. Och mynta. Ja, även jag har fallit för den kollektiva föreställningen att ärtor och mynta är en given smakkombination. Enligt sägnen (den första Googleträffen jag fick upp) har det sitt ursprung i att de tidigaste ärtsorterna smakade nada och stärkelse, och mynta gjorde smaken fräschare.
Och just det, den främsta anledningen till att min hjärna gjorde halt när jag låg och löste korsord: vafan är svaret på ”ogillade ärta”? Fem bokstäver långt.
* när jag hade sytt färdigt toppen var jag en millisekund från att börja stryka den innan jag kom ihåg att plastpåsar är gjorda av plast, så Gun/illa/nel hade nog blivit föga imponerad ändå.
När det är 28°C ute drabbas jag med en intensiv skamkänsla av att jag är ensam ansvarig för de antropocena klimatförändringarna, på grund av alla gånger jag köpt något från H&M-imperiet eller slängt pappersförpackningar i hushållssoporna.
Jag blir också bryskt påmind om att min kropp är byggd för <20°C och växlande molnighet. Trots att jag vanligtvis är ansiktet utåt för Badkrukornas Riksförbund så manövrerar jag värmen (och ångesten över värmen) genom att ligga raklång i vatten om dagarna.
Jag och min väninna Hagga gjorde stiligt sällskap till badplatsen häromdagen. Hon har liksom jag lagt in alla sina kläder på Pinterest och vi följer varandras klädmappar. Det är så satans mysigt att kunna kika in i den andres garderob och skicka outfitförslag eller -förfrågningar till varandra. Sin strandlook för dagen hade hon döpt till ”Old Money på Långholmen” (vänster) och jag hade döpt min look till ”Älskarinnan på Capri” (höger).
Nu försöker vi övertala alla i vår närhet att fota av sina kläder och jag hoppas verkligen att folk vill ansluta till denna lilla rörelse. Det första etappmålet är att aldrig mer behöva köpa ett plagg, utan kunna låna det man har behov (eller ”behov”) av från sina vänners (eller ovänners) garderober istället. Slutmålet är rimligtvis att demolera H&M-gruppen!
