Jag hade underkänt i syslöjden, hyser stor rädsla för borrmaskiner och är förvånansvärt dålig på att hantera en sax. Det hindrar mig (tyvärr) inte från att ta mig kreativa projekt över huvudet. Här samlar jag sånt jag har pysslat ihop med papper, penna, blod, svett, tårar och motsvarande.
Vintertid. Antitesen till tjejnyår. Försök inte tuta i mig att det är ”lite mysigt” när solen går ned vid 13. Det är perverst och det finns inga botemedel. Te är ingenting annat än en äckligare variant av vatten och stearinljus är kolmonoxidförgiftning på en pinne.
Med det sagt så är det ju alltid trevligt att ha en anledning till att dra ihop nära och kära för att fira saker™. Nu när tjejnyår har börjat etableras som en tradition för att fira höstens intåg, så vill jag pitcha in att börja fira (”fira”) höstens uttåg. Jag hittills värkt fram tre komponenter som behövs för att högtidlighålla övergången till vintertid:
Mat
Dryck
Musik
För att exemplifiera hur en vintertid-visa skulle kunna se ut:
Nu kommer det regnmoln Melodi: Hon kommer med solsken ___________________________________ [Vers 1] Har missat min tvättid och skjortan luktar skit. Har ögongrus och fetma i mitt hår. Jag väntar på bussen som stannar med ett tjut. Den brukar vara full så man får stå.
[Brygga] Där ute faller regnet från en himmel mörk och grå, och i sex, sju, åtta månader så kommer det va’ så.
[Refräng] Nu kommer det regnmoln till mig nu kommer det regnmoln till mig. Och hela världen blir så kall och grå när det är vintertid och mörkt vid två. Regnmoln till mig nu kommer det regnmoln till mig. Jag har bävat hela sommaren för regnmoln till mig.
[Mellanspel]
[Vers 2] Och fastän jag lovat att härda ut och kämpa på. Står sängen som en klippa i den storm. Som utanför fönstret, far runt och gör mig sorgset blå. Jag lägger mig och sover mig i form.
[Brygga] Framför solen tornar molnen upp sig, ser dem krypa fram. Och hela kroppen ryser när det smattrar mot min fönsterkarm.
[Refräng] Nu kommer det regnmoln…
[Här kommer ett svängigt solo med kastanjetter, så då kan man till exempel skallra sin D-vitaminburk]
[Stick] Framför solen tornar molnen upp sig, samma sak som förr. Jag ringer chefen, säger upp mig, och låser min dörr.
Går i ide som man bör.
[Refräng] Nu kommer det regnmoln…
Återstår att fundera ut vad man ska äta och dricka. Inget jävla te i alla fall, det är ett som är säkert.
Jag har blodgrupp 0-, även kallad en universalblodgrupp eller Den Självgoda Blodgruppen, vars innehavare alltid försöker hitta tillfällen att säga vilken blodgrupp man tillhör. Det är alltså den blodgruppen jag har.
När Ge blod Stockholm i somras utlyste en tävling där man kunde vinna en cykel så tänkte jag att det var walkover för de andra deltagarna, eftersom jag utöver charm, ödmjukhet och kreativ finess har min oemotståndliga blodgrupp, som alltid får personalen på Blodcentralen att tindra med ögonen. Åtminstone i mitt huvud.
Det var en klassisk lägg-upp-en-bild-tillsammans-med-en-hashtag-tävling och jag gjorde en hel bildserie.
Först bilden ovan, där jag står helt klädd i rött efter en valvaka i Göteborg och poserar vid Ola Åstrands konstverk ”blodet i oss”. Sedan placerade jag ut den här RÖDA BLODKROPPEN(!) på olika ställen i stan, bland annat mellan några grabbiga grabbar som är företrädare för Sveriges beredskap i Socialstyrelsens reklam för blodgivning – je suis Sveriges beredskap också!!!
Runtom i stan letade jag upp allehanda lämpliga motiv, klippte och klistrade och skrattade åt mig själv, och väntade tills absolut sista tävlingsdagen med att lägga ut inlägget så att det skulle vara färskt i minnet hos dem som korade cykelvinnaren. Och precis när jag publicerat det sa plötsligt Flipp: ”cykeln lottas väl ut?”.
Helvette.
Mitt fortsatta behov av en cykel är i runda slängar lika stort som Sveriges behov av blodgivare (eventuellt lite större). 3% av befolkningen mellan 18-75 år är aktiva blodgivare men för att stärka krisberedskapen behöver antalet dubbleras. Jag är ju inget större fan av vår Upprustning™, men ovidkommande det så tycker jag att blodgivning är något nettopositivt och att alla som kan och vill ge blod borde ge det ett försök. Så här följer en pedagogisk beskrivning av hur det brukar gå till:
Först går man in på Blodcentralen, säger hej hej och fyller i en digital hälsodeklaration där man klickar i om man har käkat medicin, tatuerat sig, haft en ny sexuell partner, varit sjuk etc etc den senaste tiden (karenstid varierar beroende på vad det handlar om). Sen följs hälsodeklarationen upp med en intervju där man snickelisnackar lite med nån i personalen, som säkerställer att ens blod inte riskerar att vara smittat av något. Personalen skulle till exempel kunna fråga igen om man har haft sex med en ny partner de senaste 3 månaderna, och om man är socialt osmidig kan man till exempel svara ”hahaha nej gud nej här är det torrt som i Sahara” och så nickar personalen artigt.
När intervjun är klar och man har svurit på heder och samvete att man talat sanning så är det dags för blodgivning (såvida ens blod inte riskerar att vara smittat av något alltså (det säger sig självt kanske)). Och inte olikt en utekväll på en studentresa i Magaluf så kommer personalen hetsa sönder en till att dricka massvis (med vatten eller fruktdryck)tills man hamnar på en brits.
Sen lägger man sig bekvämt tillrätta medan personalen fixar med nålar och grejer. De är extremt måna om att allt ska kännas JÄTTEBRA HELA TIDEN och man blir alltjämt uppassad med dricka och småprat och reglering av armstöd och nackkudde. Själva blodgivningen tar kanske… 5 minuter? Om det äger att ha en relativt grov nål instucken i armvecket? Nej. Men den märks knappt. På riktigt!
Tralala nu är man klar och har potentiellt räddat 3 människors liv snart. Inte illa. Man kommer få ta med sig en karta med järntabletter för att kompensera för det järn som förloras i blodgivningen. Personalen kommer säga att tabletterna ”kan upplevas lite hårda mot magen” vilket är en eufemism för att vara ömsom förstoppad, ömsom allt annat än förstoppad i 1,5 månaders tid. Om det äger att ha en vissen tarmflora? Nej. Men jag har testat att skita i järntabletterna (hehe) och fick svår järnbrist, och det var jobbigare.
Sen måste man vila och ta emot sina allmosor, som varierar mellan mottagningarna. I Stockholm får man en diger fikabuffé med bröd, hummus, yoghurt, ägg, nybakade bullar, kaffe och en Muminmugg.* I Göteborg fick jag en Delicatoboll och ett tack.**
Nu är man klar! Det tar typ 30 minuter totalt. Om man inte lägger väldigt mycket tid vid fikabuffén. Vilket somliga kan tänkas göra.
Slutligen får man efter ett tag det här:
Och då är allt förlåtet.
Ge järnet!
* Jag är inte så à jour med hur värdet på tjejaktier ser ut, men jag vill lobbya för ett samarbete mellan Ge blod och Arabia, så att det tas fram en exklusiv blodgivning-Muminmugg. Det om något borde väl få nyregistreringen av blodgivare att skjuta i höjden?
** Allas rätt till en diger fikabuffé – ett starkt argument för att förstatliga vården.
På minussidan så var blåsten förmodligen en uppvisning i just sånt extremväder som kommer bli allt vanligare i antropocen och som kommer leda till miljontals dödsfall, klimatflyktingar, allmänt lidande och förödelse.
På plussidan så var blåsten jättebra för mitt fotoprojekt där jag tar bilder på trasiga paraplyer. Det låg paraplyer ö-ver-allt när jag gick hemifrån dagen därpå.
Alla som nån gång har trilskats med ett lynnigt paraply vet att det öppnar upp ett helt nytt känsloregister, som spänner över extraordinära varianter av skam och förnedring och ilska. Bland det roligaste med det här fotoprojektet är att föreställa sig den kamp som till sist kulminerade i att människan fick se sig besegrad av paraplyet. Här kommer några favoritbilder:
Jag har 2,5* examina i geografi och förväntas besitta någon slags kunskap om hur man ska orientera sig här i världen. Trots det äger jag varken atlas eller jordglob. För att jag är pank? Svar ja. Men också för att mina geografistudier, tvärt emot alla grundskollärares fasta övertygelse, har handlat väldigt lite om att sätta blindkartor med Sveriges landskap, kunna alla europeiska huvudstäder eller peka ut USA:s stater – utan mer om abstrakta begrepp som rumslighet, makt och varande. Mmmmm.
Jag har också en tanke om att geografiska hjälpmedel inte alltid hjälper en att få grepp om sin omvärld. Va! Är inte det en paradox! Haha jo Linnea, mycket kan sägas om dig men du har sannerligen huvudet på skaft. Låt mig förklara hur jag tänker, med hjälp av två exempel:
Exempel 1
Den hypotetiska personen Linnea är lite småsugen på sushi. Hon skriver in ”sushi” i sökfältet på Google Maps och får upp 100 sushirestauranger inom en kilometers radie. Den närmsta restaurangen har 3,6 i betyg, men ett kvarter bort ligger en som har 4,7. Lite dyrare, men pengar är inget problem för den hypotetiska personen Linnea. ”Smakar det så kostar det” tänker hon, och trycker fram vägbeskrivningen till restaurangen. Hon tar sig från punkt A till punkt B med sin uppmärksamhet nästan uteslutande riktad ned i skärmen (ibland svävar tankarna iväg till nigiri också).
Exempel 2
Den hypotetiska personen Linnea är lite småsugen på sushi. Eftersom hon bor i Stockholms innerstad anar hon att det finns 100 sushirestauranger inom en kilometers radie. Hon sätter på en schysst ABBA-låt i lurarna, stoppar ned sin mobil i jackfickan och knatar iväg hemifrån. Hon brukar ta höger i första korsningen, men något i ABBA-låten gör att hon känner sig äventyrlig, så hon tar vänster. Plötsligt dör Agnethas ljuva stämma. Mobilen har laddat ur. Som vanligt. ”Äh, det finns väl sushi i alla väderstreck” tänker Linnea, och knatar vidare.
Linnea 1 får kanske en godare sushi än Linnea 2, men Linnea 2, vars telefonlösa varelse hamnar på villovägar och till sist, utsvulten och hangry, kommer fram till en semesterstängd restaurang, får garanterat en bättre rumsuppfattning.
För att själv få en bättre rumsuppfattning och lära känna min nya hemstad har jag satt upp ett ambitiöst mål: att gå på samtliga gator i Stockholms innerstad innan året är slut. Planen är att vara en Linnea 2 och bara traska runt som en dåre, med vidöppna sinnen och så få geografiska stjälpmedel som möjligt.
Lärobokens extraruta som ingen nånsin läser
Två korta reflektioner kring varför det här projektet känns angeläget:
1. Kartor kan bara rymma en viss mängd information och är aldrig en ”objektiv representation” av världen. Tex Google är ett företag med företagsintressen, och ändrar till exempel territorialgränser beroende på var kartanvändaren befinner sig. Jag vill mer kritiskt fundera över vilken information som faktiskt ges utrymme på de kartor jag använder.
2. Jag har tänkt mycket på recensionerna som ploppar upp som standard när man skriver in en specifik plats i kartans sökfält – hur mycket dessa recensioner påverkar människors benägenhet att besöka eller undvika platsen, och vad det gör i förlängningen. Ett betyg, liksom kartor, är aldrig en ”objektiv representation” av världen. Jag vill försöka påverkas mindre av andras recensioner och istället bilda mig min egen uppfattning om platser.
En liten karta har jag ändå unnat mig att skriva ut. Laddade ned den på Stockholms stads dataportal, och den visar en perfekt mängd lager: topografi, gatu- och kvartersnamn och Viktiga Byggnader. Inte massa störande information om butiker eller restauranger eller trafiklägen à kartappar. Istället har jag själv fyllt i de platser jag har besökt, och gjort noteringar om roliga saker jag har sett på vägen. På så vis har jag skapat mig en alldeles egen stadskarta:
Bland mina anteckningar kan tex läsas:
Jättestor parabol
Vackraste gatunamnet
Mystiskt torg
Utsikt
Här luktar det tall och eld
Lustigt skyltfönster
Jag vet inte riktigt vad dessa observationer säger om mig, men jag är åtminstone säker på att ingen av dem förekommer på Google Maps. Och det ger mig känslan av att jag har lite, lite inflytande över min stadsbild.
Ut och lek!**
* jag orkar aldrig skriva färdigt mitt sista examensarbete.
** det finns massvis med faktorer som villkorar människors möjligheter att röra sig fritt i en stad. Jag är i en (privilegierad!) position som gör att jag kan röra mig relativt obehindrat, därmed inte sagt att alla kan flanera runt på det här sättet. Ett ämne jag brinner för och säkert kommer återkomma till. Men nu ska jag ta en tupplur.
Till min Älskarinnan på Capri-outfit hade jag såklart packat en chic strandväska med vindruvor och körsbärstomater, en liten liten kylväska med solkräm och läppstift, och, det chicaste och viktigaste, en korsordstidning. När jag i godan ro låg och löste ett av kryssen dök plötsligt nyckeln ”ogillade ärta” upp, vilket fick min hjärna att göra halt.
För tre år sedan sålde lågprisvarumärket Eldorado en sommarkollektion i form av ett grönt skjort- och shortsset, med fickor som såg ut som framsidan på deras djupfrysta ärter. Jag vill minnas det som att kollektionen blev väldigt hypad. Influencers fick kläderna hemskickade, Benjamin Ingrosso poserade iförd skjortan i en intervju för tidningen Café (där han bland annat berättade att han trodde sig ha ätit på samtliga restauranger i Stockholms innerstad) och reklambyrån bakom, Redgert Comms AB, vann Designpriset i kategorin merchandise år 2023 för just den kollektionen.
Jag minns också att jag var så PROVOCERAD av alltihop, men hade svårt att sätta ord på VARFÖR. Kanske var det provocerande att se merchen samtidigt som Axfood (som äger Eldorado) hade en nettoomsättning på nästan 20 000 miljoner kronor år 2022, eller så var det provocerande att se kändisar som storhandlar på typ Urban Deli och saknar en personlig relation till Eldorado appropriera märket, eller så var jag bara avundsjuk på att jag inte hade likviditeten att lägga 500 kronor på ett snyggt grönt set.
Men! Att försöka göra oklara politiska poänger leder ingen vart, så som tur är kan man för <100 spänn göra sig en alldeles egen ärt-merch! Det är, hehe, easy peasy:
1. Köp ärtpåsar (av sorten Mat, inte såna ärtpåsar som triggar PTSD från skolgymnastiken) 2. Klipp isär dem 3. Sy och klipp och klistra efter bästa (eller sämsta) förmåga
Taaaadaaaa. En ärttopp! Utöver påsar använde jag mig av silvertejp, tråd, ett gammalt duschdraperi (eftersom jag tydligen är värdelös på att använda måttband och behövde lägga ut ryggen) och ett massakrerat halsband som jag fäste i duschdraperi-hålen. På bilden kämpar jag med att knyta fast hela hopkoket.
Tänk ifall min syslöjdslärare Gun/illa/nel (jag var inte så uppmärksam på lektionerna) hade fått se mig sitta frivilligt en torsdagkväll och omsorgsfullt göra en pärlbeströdd snörning på en plastpåse.*
Jag gjorde till och med ett par örhängen av fimolera och några överblivna pärlor. Slutresultatet blev förvisso mer likt blygdläppar än ärtskidor men den kreativa tanken var god!
Hur ska man tillaga 10 liter ärtor? Jag är som bekant inget fan av matlagning, men en rätt jag är sugen på under dygnets alla timmar är pasta + en stavmixad röra på kokade ärtor, mascarpone, vitlök och citronzest. Och mynta. Ja, även jag har fallit för den kollektiva föreställningen att ärtor och mynta är en given smakkombination. Enligt sägnen (den första Googleträffen jag fick upp) har det sitt ursprung i att de tidigaste ärtsorterna smakade nada och stärkelse, och mynta gjorde smaken fräschare.
Och just det, den främsta anledningen till att min hjärna gjorde halt när jag låg och löste korsord: vafan är svaret på ”ogillade ärta”? Fem bokstäver långt.
* när jag hade sytt färdigt toppen var jag en millisekund från att börja stryka den innan jag kom ihåg att plastpåsar är gjorda av plast, så Gun/illa/nel hade nog blivit föga imponerad ändå.
När det är 28°C ute drabbas jag med en intensiv skamkänsla av att jag är ensam ansvarig för de antropocena klimatförändringarna, på grund av alla gånger jag köpt något från H&M-imperiet eller slängt pappersförpackningar i hushållssoporna.
Jag blir också bryskt påmind om att min kropp är byggd för <20°C och växlande molnighet. Trots att jag vanligtvis är ansiktet utåt för Badkrukornas Riksförbund så manövrerar jag värmen (och ångesten över värmen) genom att ligga raklång i vatten om dagarna.
Jag och min väninna Hagga gjorde stiligt sällskap till badplatsen häromdagen. Hon har liksom jag lagt in alla sina kläder på Pinterest och vi följer varandras klädmappar. Det är så satans mysigt att kunna kika in i den andres garderob och skicka outfitförslag eller -förfrågningar till varandra. Sin strandlook för dagen hade hon döpt till ”Old Money på Långholmen” (vänster) och jag hade döpt min look till ”Älskarinnan på Capri” (höger).
Nu försöker vi övertala alla i vår närhet att fota av sina kläder och jag hoppas verkligen att folk vill ansluta till denna lilla rörelse. Det första etappmålet är att aldrig mer behöva köpa ett plagg, utan kunna låna det man har behov (eller ”behov”) av från sina vänners (eller ovänners) garderober istället. Slutmålet är rimligtvis att demolera H&M-gruppen!
Jag var länge sambo med en person som tycker om att laga mat och som därför såg till att min kostcirkel inrymde mer än diametern av en fryspizza. Själv hatar jag matlagning (hatlagning? hehe) men som ungmö måste JAG ta ansvar för mitt näringsintag. Fy. Fan. Vad trist och tragiskt.
För att behöva lägga minimalt med tid och tankekraft på att laga mat så har jag ”utvecklat” ett koncept jag kallar Latlagning. Det är mest en roligare omskrivning för att vara strukturerad, förberedd och hela tiden ligga steget före, så att jag aldrig hinner bli påmind om hur tråkig matlagningen är. Jag har lagt en icke oansenlig tid på att analysera hur jag rör mig i mitt kök, vilka redskap jag använder mest och vad jag oftast är sugen på att äta, för att hela proceduren ska vara så smärtfri som möjligt. Här är de tre viktigaste punkterna i min latlagning:
1. ATT HA VAR SAK PÅ SIN PLATS
This is where no magic is ever happening.
Jag förstår att det här ser ut som en generisk manic pixie dream girl-kokvrå, men skenet, som är notoriskt otroget, bedrar såklart.
Om jag skulle behöva lägga 10 minuter på att para ihop en matlåda med ett lock, eller rota runt i ett skåp efter en pastaslev som kanske finns någonstans i mörkret, så hade jag kastat in kökshandduken för länge sedan. Ingen dum jordgubbsskivare eller burk gurkmeja med bäst före-datum 2011 kan gömma sig för mig – jag har stenkoll på allt i mitt kök.
2. ATT GÖRA DET LÄTT FÖR MIG SJÄLV
Saker jag använder oftast är också närmst till hands. Det låter självklart, men har ändå krävt vissa extra anpassningar. Ett av mina livsmål är att behöva böja mig så lite som möjligt till exempel, och därför har jag placerat min kompostpåse i arbetshöjd. TJOFF TJOFF låter det när jag kastar lökskal över axeln i 30 km/h. När man är en myndig person i en liberal demokrati så har man faktiskt alla möjligheter att skita i att använda föremål så som ANDRA människor har designat dem för att användas. Utrymmet under diskhon BEHÖVER inte vigas åt sopor, utan kan lika gärna användas som skohylla eller plats för hembräntdunken. Va. Va.
3. ATT ÄTA SAKER SOM JAG KAN TÄNKA MIG ATT LAGA
Jag har förlikat mig med faktumet att jag aldrig kommer ställa upp i Sveriges mästerkock eller starta restaurang och behöver faktiskt inte kunna behärska 1000 maträtter utantill. Så länge jag inte får skörbjugg så räcker det att rotera mellan ett fåtal anrättningar.
En sak jag vet om mig själv är att jag utan problem kan äta tacos 11 dagar i veckan. Då ska jag givetvis se till att jag alltid har ingredienser till tacos hemma. På insidan av ett köksskåp har jag satt upp en whiteboard där jag präntat ned de livsmedel som ofta används i detta lilla hushåll, och så ser jag till att uppdatera listan när saker äts upp eller inhandlas. På så vis blir jag inte ståendes i affären och funderar på om rapsoljan är slut eller inte, och så vet jag att jag alltid kan svänga ihop pasta puttanesca/ett forcerat ägg/en ostmacka beroende på hur komplett listan är. Och ska man bli seriös så är det ju alltid bra med lite hemberedskap i skafferiet när kriget eller Kristersson kommer.
Och ett sista medskick, som är själva essensen i Latlagning, de viktigaste 10 ord som kanske någonsin har skrivits:
Förra veckan genomförde jag en så kallad Stockholmsflytt och släpade hela mitt bohag tvärs över stan på ryckig buss och kvav tunnelbana i 26 graders värme. Om ni har skådat en kvinna med ryggsäck, två överfulla resväskor och en blick fylld av dödslängtan masa sig fram runt Fridhemsplan så var det troligtvis mig ni såg. Åtta vändor mellan gamla och nya stället blev det totalt.
Jag flyttade första gången när jag var 10 år och sedan dess har jag flyttat 10 gånger till. Lika delar spännande och lärorikt som skitjobbigt. Kanske är ”rotlös” ett adjektiv som kan appliceras på mig, efter ett halvår på ett och samma ställe så är det som en nerv som börjar rycka i mig och vill dra vidare, det kan vara frustrerande, men eftersom jag numera tillhör de priviligäris och ickebinäris som HYR en lägenhet i VASASTAN så ska jag hålla käften nu.
Hej det är jag igen.
Första kvällen i lägenheten kom Julia och Hagga förbi på Tjejhäng™. Vi drack bubbel och åt bakelser som de hade med sig, sen resonerade vi kring hur jag ska förhålla mig till det möblemang som ingår i bostaden, bland annat en helt ENORM säng som upptar en tredjedel av boytan.
Vi landade till slut i en slags västerländsk populärkulturell feng shui – optimal balans uppnås när alla lägenhetens hörn korresponderar med varsin huvudkaraktär i Sex and The City.
Här har vi Carrie. Kaoshörnet med installationen verktygslåda + virkad duk + kaffebryggare (i väntan på ett bättre bord), bordslådor med plattång och skrivargrejer, ensamstående smycken, bestick, bös. Styvmoderligt behandlade växter, i ett fönster som dessutom är perfekt att kedjeröka Marlboro lights från. Mamma om du läser det här: nej jag röker inte.
Så ofta.
Motstående hörn: Charlotte. Myspys, pläd och kudde i fönsternisch, pelargon. Lägenhetens hittills enda ordentligt uppsatta tavlor – mitt favoritkonstverk En annan rörelse av Cecilia Edefalk och en inramad lapp med texten till Buona Sera av Louis Prima. Morfar trillade av pinn i vintras och när jag gick igenom hans garderob hittade jag den i innerfickan på en av hans kavajer.
Romantiiiiiiik.
Följt av Miranda. Böcker, papper, klocka, struktur. Korgar med städgrejer och vevradio. Reda och ordning pengar på låning! Klädbyrå med noggrant systematiserade kläder, vikta skjortor och färgsorterade strumpor (ja det är patologiskt).
Som konstaterats i föregående inlägg så har jag just nu en tillvaro med mycket fritid. Det är min plikt att passa på att göra saker som jag inte skulle ha tid eller ork att göra med ett 9-till-5-jobb. Alltså inte saker som att dela ut flygblad eller rädda våtmarkerna eller volontärarbeta, utan verkligt viktiga saker som att systematisera min garderob.
Eftersom jag är ett barn i senkapitalismens vagga så inbillar jag mig ofta att jag behöver mer och mer och mer kläder. Så jag hade en intervention med mig själv för ett tag sedan genom att fota alla kläder i min garderob. Alla kläder. Ned på strumpnivå. Sedan gjorde jag mappar för respektive klädkategori på min Pinterest och lade upp bilderna där. Och kunde konstatera: jag behöver inte köpa ett skit.
Att ha samlingar med bilder på alla kläder har kommit med massa roliga följder också. Man känner sig mycket kompetent och rik när man får koll på allt man äger. Det är snällt mot Plånbok och Miljö™ att avstå från att köpa saker jämt och ständigt. Och så kan jag liksom avleda det pockande behovet av att scrolla Sellpy, genom att gå in i mina mappar och fundera på vilka snygga kläder jag ska ha på mig när jag gräver där jag står istället.
Det är skiiiiiiitkul att bygga ihop Pinterest-collage med olika outfits som jag inte ens märkt innan jag fick överblick över mina pinaler. Dessutom är dopaminkicken av att upptäcka en riktigt go klädkombination av redan existerande plagg, mycket goare än (den snabbt övergående) kicken av att köpa något nytt.
Här är några outfits jag ser framför mig S/S 2025:
Förlåt att jag är sen, var tvungen att ta ett dopp på vägen:
Ta ett varv runt kvarteret och gå hem igen för att byta till fotriktiga skor och väska med axelrem:
Faster Linnea vill inte smutsa ned sin fina sidenblus:
Lite för full och sentimental på midsommar:
Kom till badplatsen! Tänkte hänga här hela dagen eftersom jag är arbetslös:
Springa till närbutiken och köpa folköl innan de stänger:
Eftersom jag har levt på CSN sedan Jesu födelse, och spenderat majoriteten av denna lånade tid i diverse städer, så är jag (självutnämnd) expert på att budgetera för ett knapert stadsliv som en Ung Kvinnlig Aspirerande Skribent (Med Noll Ambitioner Att Skaffa Ett Heltidsjobb). Här har jag gjort en liten sammanställning av hur man med relativt billiga medel kan införa lite mer Sex and the City-glamour i sin i övrigt mycket deprimerande vardag.
Inspireras på egen risk!
3000-4000 kronor: Var inneboende i ett litet, centralt rum
På så vis får man såväl lust som möjlighet att vara ute och ränna hela tiden! Eftersom taxiresor inte inryms i SATC on a budget så är det mer eller mindre nödvändigt att kunna ha gångavstånd till Storstadspulsen. (Jag vågar påstå att känslan av puls i SATC hade förtagits lite om Carrie & Company tvingats sitta en halvtimme på regionbuss till Manhattan).
Gällande möblemang i det lilla kyffet så är det viktigast att ha:
1) mycket plats för snygga kläder 2) ett skrivbord 3) nånstans att sova (gärna säng men beggars can’t be choosers).
< 200 kronor:
Gå ensam på matiné
Man kan oftast komma undan billigt med matinéföreställningar, samtidigt som omgivningen kommer betrakta en som en mycket spännande och kulturell person som går på bio eller teater mitt på ljusa dagen (att den verkliga anledningen är arbetslöshet och tristess behöver ingen få veta).
Köp helt obeskrivliga böcker på second hand
Flanera omkring med blasé uppsyn och ett fång pretentiösa böcker i famnen. Min senaste ”investering” är en tjock bok på franska om tecknad film i Frankrike mellan åren 1892-1948: ett ämne jag varken har kunskap i eller intresse av. Kom ihåg att viben är det som eftertraktas!
Sitt på caféer och barer och ”jobba”
Gärna ackompanjerad med ovan nämnda obskyra litteratur, en hög papper eller en luggsliten dator. Köp en spritig drink eller bryggkaffe med påtår (huvudsaken är att det tar lång tid att dricka så att personalen inte ska tycka att man sitter och snyltar (även fast det är precis det man gör)), sitt och dingla lite sensuellt med benen (givetvis iförda 20 den-strumpbyxor) från en hög barstol och verka mycket investerad i arbetet. Fundera ut en outfit som signalerar Författare with a cause. Personligen ger treenigheten blank portfölj, herrkavaj och håret uppsatt i knut mig en känsla av att jag håller på att utföra stordåd (det vill säga skriva obetalda blogginlägg).
Skaffa en dagbok
Gärna en kitschig sådan. Efter en lång dag och/eller natt av storverk så placerar man sig vid skrivbordet eller i sängen (om man har säng som sovplats), blickar ut över skyskraporna i fjärran, och skriver ofiltrerat ned sina innersta känslor på sidorna. Nu förklarade jag precis hur en dagbok fungerar. Jag säger ofiltrerat med 1 brasklapp: det är viktigt att hitta på smeknamn på folk! Inte för deras integritets skull, det skiter dagboken i, utan för att det känns coolt.
Jag har köpt dagbok och penna på TGR (eller Tiger eller Flying Tiger eller vad det heter) och klistrat fast en bild på mig själv med min inhalator (en hotshot), som jag har framkallat via Postnords app ”Riktiga vykort”. Att skicka vykort till folk är förresten såväl uppskattat som SATC-kompatibelt, och det är också en kanonbra app om man vill framkalla bilder att rama in själv, istället för att lägga en miljon spänn på posters. Tips på tips!
Nödnecessären
När man planlöst går omkring med sina strumpbyxor och sin portfölj och sin bok om fransk animeringsteknik så finns det en minimal, men likväl existerande chans att någon stoppar en och säger ”herregud vad du verkar vara en person med intressanta saker att säga, tillåt mig att bjuda på en dyr drink innan vi tar taxin hem till min takvåning för en natt av intensiva diskussioner och andra former av intimt umgänge” eller motsvarande.
Det jag försöker säga är: var alltid beredd på att ALLT kan hända! Jag har en låda i hallen med saker man kan vilja stoppa i handväskan innan man går ut genom dörren (vattenflaska, litet paraply, hörlurar, solglasögon och så vidare) men genom svåra prövningar har jag insett att det jag alltid, ALLTID, måste plocka med mig innan jag lämnar hemmet är min NÖDNECESSÄR. Poängen med en sådan är att man ska ha alla förutsättningar att klara en hel natt på stan utan att behöva akutköpa eller springa hem och hämta något, och därigenom tappa momentum. Tappa inte momentum!
Innehållet i en nödnecessär skiljer sig givetvis åt beroende på vilka behov innehavaren har. Jag har till exempel alltid med mig ett extra par linser, några tamponesas, värktabletter, pincett och våtservetter (jag önskar att det sistnämnda fyllde något slags spännande syfte men jag är bara en fena på att spilla mat och dryck på mig själv – jag förbrukar våtservetter i sån mängd att mina personliga ICA-rekommendationer behandlar mig som en småbarnsförälder). Ta alltid med MOBILLADDARE också. Alltid. ALLTID.
Ta en espresso på språng
Det finns ingen anledning att lägga stora summor på espresso eftersom det är äckligt. Det är däremot gott att känna sig som en person med bestyr – och en sådan person hinner inte alltid stanna och dricka kaffe med påtår. Ta reda på var stans billigaste espresso finns och bli stammis där. Målet är att dyka upp vid samma tidpunkt varje dag, såpass många gånger att personalen till slut har en espresso redo när man kommer in med hetsig (men sexig) uppsyn, kastar en tiokrona på bardisken (blippar kortet på kortläsaren), sveper koppen och säger tack + förnamnet på baristan som man ju är tjenis med, innan man jäktar vidare.
Byt ringsignal
Byt ringsignal till något som signalerar ”det här är ett viktigt samtal med väninnorna och inte en telefonförsäljare igen”. Jag har lagt 11 goda kronor på att ha SATC-introt som ringsignal. Om det var värt det? Absofuckinglutely.
Ät mycket havregrynsgröt
Ät typ bara havregrynsgröt. Okej ät bara havregrynsgröt.
Gratis:
Testa dyrt kostnadsfritt smink
Gå in på Åhléns med självsäkra steg mot Chanels monter. Säg något i stil med: ”hmmm hm jag har funderat på att köpa en ny foundation men behöver lite vägledning”, tacka därefter ja till erbjudandet att bli sminkad av personalen som vet Exakt Vad Du Behöver, säg ”hmm hm ja det här var en bra foundation men jag behöver fundera lite innan jag köper något”, gå vidare med samma strategi till nya montrar som säljer rouge, bronzer, ögonsmink, läppstift och så vidare. Lämna Åhléns med ett perfekt sminkat ansikte. Bonustips: samla produktprover från montrarna och fyll nödnecessären med dessa.
Ta klamydiatest
Ah! Det finns väl inget som osar vitalitet och det promiskuösa stadslivet mer än att bikta sig hos barnmorskan med en bomullspinne upp i fitty.
Kom alltid 5 minuter sent
Det här är möjligtvis genetiskt och svårt att träna upp, men oj vad man utstrålar Blivande Framgångsrik Konstnär när man rusar in på möten med famnen full av kvitton, böcker, lite löv, kaffekoppar och sin jacka på sniskan. Risken är också att man utstrålar Patologiskt Långsam Idiot som alla måste vänta på hela tiden – men det kan vara en risk värd att ta.
Gör moodboards
Använd som ledstjärna. Jag har gjort ett moodboard på min Pinterest som jag döpt till ”kaotisk skribent” och har som bakgrund på min dator för att ständigt bli påmind om mitt stadslivsideal.
