saker jag grubblar på

tjabba tjena hallå

vi säger så

tjabba tjena hallå

vi säger så

tjabba tjena hallå

tjabba tjena, tjabba tjena

tjabba

tjena hallå

tjabba tjena hallå.

Välkommen till mig!

Jag har ingen aning om hur många som besöker eller läser min blogg, eftersom GDPR tvingar mig att ha en sån där cookie-banner för att samla in folks data och jag tycker de är så störiga att jag hellre lever i ovisshet (dessutom är det nog sunt att inte mäta allt hela tiden), men det senaste har det börjar trilla in fler kommentarer och igår skrev Flora att hon lagt in Antipepp i sin RSS-läsare så jag anar att min läsarkrets numer omfattar fler personer än min ömma moder.

Hoppas hursomhelst att du som är här ska känna dig som hemma (om du trivs i ditt hem – annars får du gärna känna dig som borta, som på semester, som på eskapism-äventyr). Den här bloggen är mitt lilla hjärtebarn och det är jättekul att få reaktioner på det jag gör, så känn dig också varmt välkommen att rapportera vilka biverkningar du än får av det du tar del av här.

Just det, kom ihåg att tandtråda också!

Det ska jag göra nu.

XOXO,

Linnea Girl

Den här bilden ritade jag när högern vann valet 2022 : – )

Jag är en mycket kompetent fotgängare (en loser utan körkort, eftersom körkortskontot jag öppnade för 10 år sedan på något märkligt sätt har genomgått en metamorfos till ett ölkonto). Att promenera är nog en av mina favoritsysslor. Vad är det som går och går och går? Jag. Och klockan. Men mest jag.

Det är dock inte alltid så kul att vara flanör i ett samhälle byggt för bilar. En plats där bilismen blir särskilt påtaglig är vid övergångsställen. Vid bevakade övergångsställen måste man stå och vänta en kvart på att alla bilar ska passera och sedan hinner Herr Gårman knappt slå om till grönt innan han blir röd igen och så måste man småjogga så där pinsamt över till andra sidan gatan, medan de stressade bilarna börjar varva. Men där det finns trafikljus så finns det åtminstone tydliga spelregler: rött = vänta. Grönt = gunga först lätt bakåt och gå därefter framåt över gatan (det här verkar vara allmänmänskligt, notera hur folk svajar till och liksom tar sats när det slår om till grönt! Mycket fascinerande).

Annat kan sägas om obevakade övergångsställen. Det lilla utrymme där fotgängare förväntas kunna åtnjuta någon slags makt approprieras ÄNDÅ av dumma dumma bilförare. Här kommer en liten lista över tre störiga körbeteenden vid övergångsställen som gör mig grinig (eller rosenrasande om jag har PMS):

3. När bilförare helt sonika bara kör över övergångsstället utan att stanna, trots att man snällt står och väntar på att få gå över vägen. Men i dessa fall kan man lätt avfärda dem som IDIOTER och gorma något surt (nu när jag skriver kom jag på att ”PLANERA DIN KÖRNING” vore en väldigt rolig förolämpning, den ska jag testa) för att få ur aggressionen ur systemet.

2. När det är köbildning och bilförare stannar mitt PÅ övergångsstället. Okeeeeej thanks. Om det är stiltje i kön kan man demonstrativt knixa sig fram mellan bilarna för att visa att de är IDIOTER som står i vägen. Också ganska effektfullt för att bli av med sin (min) aggression.

1. När bilförare stannar vid övergångsstället, men sen VIFTAR MED HANDEN för att visa att de ger sin tillåtelse, som att stanna vid övergångsstället är en otroligt givmild gest och inte en lagstadgad skyldighet.
Comme ça:

(Här tvingade jag Jack att se ut som en störig snubbe så att jag kunde rita av honom, tack Jack).

Ibland, om jag är på bushumör, har jag bemött den här gesten genom att peka förvånat på mig själv: ”va, får jag gå över vägen?” och så ler man lite lurigt mot föraren som blir helt ställd och kanske skrattar lite nervöst. Det är den ultimata utmanövreringen.

Hehe.

Jag hade varit en otroligt pinsam farsa.

Kör försiktigt!

Hej, det är detektiven med pseudonymen Lolinonnonea här.

Denna lilla blogg har hittills plågats av 2 mysterier: var gömmer sig den naturella drickyoghurten och vem är skyldig till snedsteget i tidningstrappan? Jag tänkte redogöra för utvecklingen av mitt förundersökningsarbete.

---

Yoghurtmysteriet

Här följer en autentisk konversation mellan mig och min syster:

Syster: [bifogar en bild på naturell drickyoghurt] Naturell drickyoghurt!!!

Jag: Whaaaaaaaaaay

Jorå. På hennes lokala ICA, i den där avdelningen som brukar heta något i stil med ”Utomlands” och som rymmer tacogrejer och Sriracha, fanns den. Meggle Naturell Drickyoghurt 180 g. Jag drog förstås dit och bunkrade. Den är god! Praktisk! Kitschig! Min endaste lilla kritik är att den saknar skruvlock. Den lilla sladdriga flärpen (flärp, vilket vidrigt ord det är va) är synnerligen opraktisk för en spillkråka som jag. Men jag är ju alltid utrustad med våtservetter i min nödnecessär. Och jag har en känsla av att det finns andra, större bekymmer i världen just nu.

---

Tidningsmysteriet

Låt mig nu berätta om ett framsteg för förundersökningen, men ett förmodat baksteg för Linnea 12 år. En förmiddag i våras satt jag i vanlig ordning och myste med ett fång tjejtidningar inne på Kungliga biblioteket. Just den här dagen hade jag tagit mig an några Frida-tidningar eftersom jag misstänkte att de kanske inte var helt oproblematiska. Och! Vilken JÄVLA utdelning det gav. Framför allt ett specifikt nummer träffade som ett knytnävslag i nostalgin mittemellan levern och magsäcken: FRIDA Sommarspecial 2009.

På framsidan står Agnes Carlsson iförd en knallgul baddräkt med cut-outs (typ som Borats tankini fast inverterad), lågt skurna jeansshorts och rader efter rader med guldiga halsband över bröstet. Jag minns att det här var den absolut coolaste outfiten jag någonsin hade skådat. En liten tidsmarkör.

Nåväl, vad för innehåll kunde man förvänta sig när man låg på playan och läste i sommarspecialen samtidigt som man friterades i sololja?

Till exempel uppslaget ”Bästa bikinin för din kropp” som har smarta tips och tricks för att ge illusionen av generösare höfter och byst (för dem med rak kroppstyp), längre ben (för dem med kort kroppstyp) eller framhäva ens former PÅ RÄTT SÄTT (för dem med fyllig kroppstyp). Det finns också en Killpanel med fyra stackars 17-åriga killar som sitter och diskuterar sex, dejting och tjejers utseende. För en killtokig person (likt undertecknad) som vid den här tidpunkten var mycket känslig för killars åsikter så var det bara att sörpla i sig svaren på frågor som ”vad är extremt oattraktivt på tjejer?” eller ”hur ser en snygg tjej ut?”. MEN bland det SJUKASTE jag har läst är sida 38, med rubriken Kändistjejer i bikini – killarna tycker till, där lill-killpanelen får kommentera bilder på bikiniklädda kändisar som ges attribut som ”lite väl smal överkropp”, ”lite för mycket muskler”, ”fint leende” ”lite för smala lår” eller ”fin kroppsform”. Ett uppslag som är kränkande för samtliga inblandande!!!

Jag vågar göra följande påstående: Frida var kanske inte toppenläsning för sin målgrupp ”unga tjejer”.

Och en hälsning till 12-åriga Linnea: du duger precis som du är. Eller du är fett fittig ibland. Men du har något slags värde ändå!

I början av juni i år så avslutade jag ett underbart skrivår på Litterärt skrivande-linjen, Hola folkhögskola, Pulver City (som kulminerade i den fina antologin Drömmar, finns där böcker finns).

Allt eftersom året fortlöpte så blev det tydligt att mitt LITTERÄRA UTTRYCK gör sig snyggast i poesi och kortnoveller. Varje gång vi övade på att skriva längre löpande texter så tröttnade jag efter några rader och nu är jag sittandes med säkert 50 inledningar på skrifter som aldrig låtit sig skrivas längre. Texter med blue balls. Tänkte att det kan vara kul att dela ett par av dem här! Kanske vill någon som läser ta vid?

---

Mingel

“Hur fan ska man mingla här?”

Att låta kulturskolan tonsätta de kommunala bolagschefernas årskonferens hade varit en god idé i teorin. Eller det hade varit en helt okej idé i teorin. 

---

Forsen

I flera år hade han levt för att fila på sitt självmordsbrev. Han hade en vision om att vinna Augustpriset. Postumt alltså.

---

Camping

Urinblåsan växer. Regnet, som för en stund sedan smattrade behagligt mot tältduken, fullkomligen öser ned. “Det går över snart” tänkte jag när de första dropparna föll. Det var eoner sedan. Jag är så satans kissnödig.

---

Så länge det var kärlek

Så länge det var kärlek gick det bra. Men det här var inte kärlek. Det var inte ens åtrå.

---

Assonans

En varm korv i en kall storm hjälper föga.

---

Spindeln

Taket i funkisvardagsrummet är 3,5 meter brett och 5 meter långt. Utöver några odefinierbara gula fläckar är det helt vitmålat. Och skrovligt. Ungefär 32 centimeter in från ena kortsidan och två centimeter ned från taket hänger en spindel modell mindre. Den har i vederbörlig ordning åtta ben, varav hälften kniper sig fast runt tråden medan resterande fyra ben är utsträckta som om spindeln har blivit påkommen med något olagligt och vill frånsäga sig ansvaret. Spindeln är vid första anblick svart, men om Agnes, som fryst i dörröppningen, hade vågat sig närmre, kan spindelns färg snarare beskrivas som mörkt brun, fast inte brun som en brunspindel, loxosceles reclusa, eftersom dennes utbredningsområde är i Nordamerika och den här berättelsen kommer att utspela sig i Sverige åtminstone företrädesvis. Men nu går vi händelserna i förväg. Åter till vardagsrummet. Än så länge har vi blivit introducerade till Agnes och spindeln, men för att kunna förstå det utrop som komma skall, behöver vi också bli varse om Agnes pojkvän Alex, en i svenska mått mätt genomsnittligt lång och genomsnittligt försynt kille, för närvarande iförd kortärmad Ralph Lauren-tröja och jeans med genomsnittlig passform.  

”Alex hjälp!”  

Alex, som har snabba reflexer mycket tack vare sina ungdomsår som elitsatsande innebandymålvakt, men som just i det här fallet snarare kan härledas till det diskansvar han givits efter middagen och tar varje möjlig chans att slippa från, infinner sig snabbt vid Agnes sida. Agnes pekar på spindeln, fortfarande ungefär 32 centimeter in från ena kortsidan men nu en halv decimeter längre ned från taket än när hon fick syn på den; Alex, som snabbt förstår sin roll i dramat, stegar fram till spindeln. För att kunna förstå det märkliga som snart kommer att hända behöver vi bli varse om att det här är en värld där det inte är allmänt känt att fler djur utöver människan har givits talförmåga. När spindeln nu säger ”hej” till Alex är det mycket underligt. 

---

Spa

Låt mig berätta om paradoxen ”avslappnande konferens”.

---

Pauvres honteux (franska skamsna fattiga) avser fattiga personer som tidigare haft det gott ställt och därför ogärna söker understöd. (Källa: Wikipedia)

Vissa saker känns så osannolika att man inte bemödar sig med att ha en buffert för dem. En liten hyresrätt i centrala Stockholm är en sån sak. Och likväl har jag lyckats signera ett underbart andrahandskontrakt på just en sådan lägenhet, som jag flyttar till om två veckor. Därför har jag tvingats vakna upp från det bohemliv jag idealiserar så hårt, med maxat studielån, noll sommarjobb, utebliven A-kassa och den sprillans nya insikten: DET ÄR JU JAG SOM KÖR.

Det går ingen nöd på mig, för jag är otroligt bortskämd med ett socialt skyddsnät vävt av hederliga arbetare som är generösa med att öppna sina famnar och kylskåp och portmonnäer (JAG ÄLSKAR ER ALLIHOP OCH BJUDER TILLBAKA SÅ FORT JAG KAN).

Med det sagt kommer jag ändå försöka ha en sommar i självspäkningens tecken. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag åtminstone kan spendera tiden innan jag börjar jobba i augusti med mina bästa gratisaktiviteter Läsa och Skriva, men när jag skulle införskaffa ett gäng böcker från biblioteket så möttes jag av texten:

Du [ditt jävla stolpskott] har obetalda avgifter på totalt 100 kr. Det betyder att du inte kan låna eller reservera.

Grattis Linnea, du har gjort dig förtjänt av:

Men tack vare ett öronmärkt bidrag från en känd välgörare (tack Jack) så kan jag betala min förseningsavgift. Sen ska jag låna en hög böcker med tragiska livsöden för att bli påmind om att det finns dem med en betydligt torftigare tillvaro än jag.

Förslag på deppig litteratur mottages med tacksamhet!

Med tillönskan om fred och medborgarlön,

Linnea

Oh maj maj maj. Maj är en hal tvål i mina händer. Om jag har haft en tillstymmelse till vardagsrutin under vårterminen så har den fullständigt raserats nu. Det är festligheter jämt, för alla vill ta vara på allt och alla fyller år och alla tar examen (jag kommer förmodligen missa att gratulera 70% av vederbörande så grattis i för- och efterskott till alla) och mitt i allt det här ska jag förväntas balansera plugg och jobb och deklarationen och personlig hygien.

En dag i början av maj när jag slog upp ögonen så var jag både 1) alldeles för sen till min tvättid och 2) blind, innan jag kom ihåg att jag har haft glasögon de senaste 20 åren. Dessvärre blev min syn värre när jag slafsade på mig glasögonen i ansiktet, för då blev det tydligt (eller otydligt snarare) att jag 3) varit utan allergitabletter under ett par dagar och numer hade synorgan i form två rödmosiga svullon.

’Tis the season to have pollen, fa-la-la-la-la, la-la-la-la!

Skitsamma, jag lyckades ändå famla mig ut till köket och kaffebryggaren, bara för att märka att jag 4) glömt köpa kaffe. Så jag masade mig ned till mitt närlivs med smutsiga kläder och drogögon mitt i ansiktet, och spenderade säkert en kvart därinne på att försöka dra mig till minnes vad det var jag gjorde där (eftersom jag led av allvarlig koffeinbrist – ett sofistikerat Moment 22). När jag TILL SLUT återvände hem med kaffe och allergitabletter och satte igång bryggaren för att kickstarta morgonen (klockan 12 typ) så rann det bara ned vatten i kannan. För då hade jag 5) glömt lägga i kaffet i filtret.

Och så där håller det på, hela månaden ut. Men ojoj vad härligt det är med firande och pepp och ljus och värme och fåglars pip(p)ande i luften.

Maj va – can’t live with her, can’t live without her!!!

Jag har ÄNTLIGEN hämtat ut mitt nya pass. Mitt förra gjorde jag 2020 i samband med att jag skulle åka till Kina i min dåvarande universitetskurs, men sedan började det ju spridas nåt litet virus där så resan blev aldrig av. TUR VAR VÄL DET: jag hade nämligen utfört ett bus på mitt passfoto.

En gång bad jag min bästis, tillika fimolera-konstnär, Hanna att tillverka ett par öronformade örhängen åt mig – och eftersom jag saknar konsekvenstänk så tyckte jag att det skulle vara hejdlöst roligt att bära dessa på passfotograferingen. Så jag gick helt enkelt till polishuset med två par öron, sa ”är det okej att jag har mina öronhängen på mig?” till passhandläggaren, som inte såg några konstigheter alls med det (eftersom han inte kollade) och tog fotot.

Men som vanligt börjar ångesten smyga sig på ganska kort efter att man har utfört sitt hejdlöst roliga bus. Herrejävlar vad nervös jag har varit varje gång jag har behövt visa upp mitt pass – jag har alltid plockat med öronhängena för att kunna sätta på dem och säga ”haha look it’s just a fun little joke I made with my most important legitimationshandling” vid behov – men lyckligtvis har jag aldrig blivit ifrågasatt. Kanske för att inspektören inte har märkt att det dinglar ett extraöra en decimeter nedanför mitt verkliga öra, eller kanske för att Samhället har kommit så långt i acceptansen av människors olika kroppar att det verkar helt normalt med ett extraöra som dinglar en decimeter nedanför det verkliga örat.

Det är oavsett skönt att ha ett alldeles nytt passfoto med enbart ett par öron nu. Något slags mognadstecken.

Busa försiktigt därute!

Jag inbillar mig att ciskvinnor födda på 90-talet genomgår en slags förutbestämd tidningsprogression över tid, som skulle kunna se ut typ såhär:

Trygga, trygga KP som barn. Därefter Julia, tätt följd av Frida och sedermera VeckoRevyn som i accelererande grad präntar in att det är viktigt med smink, mode och killarna i E.M.D. Just nu är jag i ELLE-åldern, blir det aktuellt med barn så kan man tänka sig att tidningen mama blir aktuell och lagom tills barnen börjar högstadiet, om man har någon egentid, börjas det oironiskt sneglas mot Damernas värld (och/eller Amelia) i tidningshyllan. Och alla vägar, det här tror jag faktiskt är ofrånkomligt, leder slutligen till Allers.

Hur som. Häromdagen när jag hade något mentalt bryt så började jag tänka att det hade varit ganska skönt att få frånsäga mig ansvaret för mina egna tillkortakommanden. Det var då jag började tänka på VeckoRevyn. Jag måste varit runt 15-16 år när jag började läsa VR. Det här var KÄNSLIGA FORMATIVA ÅR. Kan jag skylla min veka karaktär och sopiga självkänsla på… tidningarna? Visst ville väl de att man skulle vara ängslig?

Hoppas. Jag beställde det max tillåtna antalet VeckoRevyn från Kungliga Bibliotekets arkiv, hämtade ut dem och satte mig i Stora läsesalen bredvid en kvinna som skrev avhandling och bläddrade i tjocka böcker om olika klimatmodeller. Jag var Bridget Jones på quiz som låtsades göra Mycket Viktiga Efterforskningar med penna i hand och rynkad panna. Hmmm.

Tyvärr(?) visade det sig att VR var förvånansvärt woke. Det var mängder med artiklar om att stärka sin självkänsla, vara nöjd med sin kropp, glad och tacksam, och jag skymtade till och med en diss mot American Apparels ökända unisexskjortreklam: ”Noll genustänk som befäster stenåldriga mönster som ingen, förutom ett fåtal maktgiriga män, vinner på”. Vafan!

Har jag inbillat mig att tidningarna var taskiga? Eller är det så att tjej-indoktrineringen började på tidningstrappans tidigare steg – i Frida? Kanske finner vi snart svar: jag har gjort en ny beställning på KB.

Tillåt mig att ställa den retoriska frågan: hur många gånger har jag inte blivit räddad av en drickyoghurt?

På väg till ett tåg eller hem från ett jobb eller innan en träning eller efter en handling. Till frukost och lunch, i nöd och i lust: alltid har den väntat på mig i affärens kylskåp ståendes bland kvarg och krisifrutti och andra helfabrikerade mellanmål, som outtröttligt mättar den svaga karaktär som gång på gång glömmer att veckoplanera sina måltider och alltid går omkring med ett litet sug i maggropen inne på Willys.

Men varje gång jag har sörplat upp den sista slatten yoghurt, när det liksom lite sträva lagret av artificiella fruktrester ligger på tungan och sprider en obehagskänsla ut i hela kroppen, undrar jag i mitt stilla sinne varför det inte finns naturell drickyoghurt, i detta fil- och havrefrasälskade land som väl Sverige ändå är.

Det finns drickyoghurtar med smak av hallon och blåbär, och mango och banan och fan och hans moster. Det finns förvisso ayran men det är lite för salt, och nu senast har jag sett drickyoghurt med citronsmak som nästan tangerar rätt syrlighetsgrad. Och ja, det finns portionsförpackningar med yoghurt, men dessa drycker kräva sked!!!

Vaaaarrföööör är det i detta lilla samhälle omöjligt att få köpa en kvarting A-fil?

(Det är en icke-retorisk fråga).