saker jag grubblar på

Om jag fick en peng varje gång jag drabbats av en genial tanke så skulle jag gå i personlig konkurs, så det är tur att jag gör det här gratis! Här samsas sånt jag grubblar på, högt som lågt. Mest lågt alltså.

  • Geografen som gick vilse

    Jag har 2,5* examina i geografi och förväntas besitta någon slags kunskap om hur man ska orientera sig här i världen. Trots det äger jag varken atlas eller jordglob. För att jag är pank? Svar ja. Men också för att mina geografistudier, tvärt emot alla grundskollärares fasta övertygelse, har handlat väldigt lite om att sätta blindkartor med Sveriges landskap, kunna alla europeiska huvudstäder eller peka ut USA:s stater – utan mer om abstrakta begrepp som rumslighet, makt och varande. Mmmmm.

    Jag har också en tanke om att geografiska hjälpmedel inte alltid hjälper en att få grepp om sin omvärld. Va! Är inte det en paradox! Haha jo Linnea, mycket kan sägas om dig men du har sannerligen huvudet på skaft. Låt mig förklara hur jag tänker, med hjälp av två exempel:

    Exempel 1

    Den hypotetiska personen Linnea är lite småsugen på sushi. Hon skriver in ”sushi” i sökfältet på Google Maps och får upp 100 sushirestauranger inom en kilometers radie. Den närmsta restaurangen har 3,6 i betyg, men ett kvarter bort ligger en som har 4,7. Lite dyrare, men pengar är inget problem för den hypotetiska personen Linnea. ”Smakar det så kostar det” tänker hon, och trycker fram vägbeskrivningen till restaurangen. Hon tar sig från punkt A till punkt B med sin uppmärksamhet nästan uteslutande riktad ned i skärmen (ibland svävar tankarna iväg till nigiri också).

    Exempel 2

    Den hypotetiska personen Linnea är lite småsugen på sushi. Eftersom hon bor i Stockholms innerstad anar hon att det finns 100 sushirestauranger inom en kilometers radie. Hon sätter på en schysst ABBA-låt i lurarna, stoppar ned sin mobil i jackfickan och knatar iväg hemifrån. Hon brukar ta höger i första korsningen, men något i ABBA-låten gör att hon känner sig äventyrlig, så hon tar vänster. Plötsligt dör Agnethas ljuva stämma. Mobilen har laddat ur. Som vanligt. ”Äh, det finns väl sushi i alla väderstreck” tänker Linnea, och knatar vidare.

    Linnea 1 får kanske en godare sushi än Linnea 2, men Linnea 2, vars telefonlösa varelse hamnar på villovägar och till sist, utsvulten och hangry, kommer fram till en semesterstängd restaurang, får garanterat en bättre rumsuppfattning.

    För att själv få en bättre rumsuppfattning och lära känna min nya hemstad har jag satt upp ett ambitiöst mål: att gå på samtliga gator i Stockholms innerstad innan året är slut. Planen är att vara en Linnea 2 och bara traska runt som en dåre, med vidöppna sinnen och så få geografiska stjälpmedel som möjligt.

    Lärobokens extraruta som ingen nånsin läser

    Två korta reflektioner kring varför det här projektet känns angeläget:

    1. Kartor kan bara rymma en viss mängd information och är aldrig en ”objektiv representation” av världen. Tex Google är ett företag med företagsintressen, och ändrar till exempel territorialgränser beroende på var kartanvändaren befinner sig. Jag vill mer kritiskt fundera över vilken information som faktiskt ges utrymme på de kartor jag använder.

    2. Jag har tänkt mycket på recensionerna som ploppar upp som standard när man skriver in en specifik plats i kartans sökfält – hur mycket dessa recensioner påverkar människors benägenhet att besöka eller undvika platsen, och vad det gör i förlängningen. Ett betyg, liksom kartor, är aldrig en ”objektiv representation” av världen. Jag vill försöka påverkas mindre av andras recensioner och istället bilda mig min egen uppfattning om platser.

    En liten karta har jag ändå unnat mig att skriva ut. Laddade ned den på Stockholms stads dataportal, och den visar en perfekt mängd lager: topografi, gatu- och kvartersnamn och Viktiga Byggnader. Inte massa störande information om butiker eller restauranger eller trafiklägen à kartappar. Istället har jag själv fyllt i de platser jag har besökt, och gjort noteringar om roliga saker jag har sett på vägen. På så vis har jag skapat mig en alldeles egen stadskarta:

    Bland mina anteckningar kan tex läsas:

    • Jättestor parabol
    • Vackraste gatunamnet
    • Mystiskt torg
    • Utsikt
    • Här luktar det tall och eld
    • Lustigt skyltfönster

    Jag vet inte riktigt vad dessa observationer säger om mig, men jag är åtminstone säker på att ingen av dem förekommer på Google Maps. Och det ger mig känslan av att jag har lite, lite inflytande över min stadsbild.


    Ut och lek!**

    * jag orkar aldrig skriva färdigt mitt sista examensarbete.

    ** det finns massvis med faktorer som villkorar människors möjligheter att röra sig fritt i en stad. Jag är i en (privilegierad!) position som gör att jag kan röra mig relativt obehindrat, därmed inte sagt att alla kan flanera runt på det här sättet. Ett ämne jag brinner för och säkert kommer återkomma till. Men nu ska jag ta en tupplur.

    Rapportera biverkningar: Geografen som gick vilse

  • Anar fiskmåsar i mossen

    Det damp ned ett dokument på mitt skrivbord (en gratistidning i min brevlåda) där en insändare från ”Ledsen Vasastansbo” frågar sig hur man kan döda små fågelungar. En rimlig fråga, om det inte vore för att avsändaren verkar ha haft anmärkningsvärt bra koll på de åsyftade fåglarnas öde:

    Såvida skribenten inte bevittnat brottet med egna ögon så är det inte ett superstarkt alibi att ha koll på tidpunkt, väderlek och antal gärningspersoner när dådet inträffade. Jag bestämde mig för att koppla in min kloka vän Jojokillen i ärendet för en möjlig psykologisk tolkning.

    Jag: Vi diskuterade ett begrepp nån gång. Att man försöker få sig själv att verka oskyldig genom att väldigt kraftigt ta avstånd från det.

    Jojokillen: A reaktionsbildning

    Jag: Juste. Något du vill säga angående reaktionsbildning?

    Jojokillen: Jag skriver nåt snabbt

    Jojokillens utlåtande:

    ”I reaktionsbildning övertygar man sig själv om att det enda man känner är den ena polen i en känslomässigt komplex relation.” (Nancy McWilliams i Psykoanalytisk diagnostik från 1994).

    I 99% fall visar sig detta nog genom väldigt små och oskyldiga exempel. Ett nyblivet storasyskon som kramar sitt lillasyskon lite för hårt och lite för länge, förnekar på alla sätt svartsjuka och säger att hen älskar den nya bebisen, samtidigt som kärleken visas på tydligt aggressiva sätt. Det lätta att säga hade varit ”stora barnet hatar sitt småsyskon” men det stämmer troligtvis inte: det känner starkt hat och mycket stark kärlek, och löser inte att ha båda känslorna samtidigt, och ”väljer” då att bara visa kärlek. Hatet ”läcker” ut i kärleksgesternas gränslöshet.

    I 1% av fallen blir reaktionsbildningen extrem nog att kännas rent filmisk. Kapten Klänning är praktexemplet. Han kunde inte ha två känslor gentemot kvinnor samtidigt, utan var tvungen att dela upp hela sin person. Kortfattat: Kapten Klänning var inte feminist trots att han var våldtäktsman, han var feminist för att han var våldtäktsman.

    […]

    Jag tror verkligen att fågelmördaren älskar dom måsarna.
    Trots att hen dödat dem.
    Eller skriver mega-misstänkt.

    Reaktionsbildning-tolkningen åsido, så är den ledsna Vasastansbon gissningsvis bara en god människa som har ålagt sig att hålla extra koll på fågelungarna efter förra årets dåd.

    Och frågan återstår: HUR KAN MAN DÖDA SMÅ FÅGELUNGAR?

    Undertecknad ska skärpa sin hökblick på grannskapet.

    Klart slut,

    Lolinonnonea

    Rapportera biverkningar: Anar fiskmåsar i mossen

  • Morning is broken

    Nu är klockan återställd till onormaltid och jag är tillbaka i det så kallade arbetslivet. Förvisso ganska skönt, men om min hjärna hela tiden gränsade till överhettning under maj månad så är hjärnsmältan ett faktum nu i augusti. Varje arbetad timme behöver kompenseras med minst 15 minuter nap när jag kommer hem. Förra veckan tog det mig 3 dagar att formulera ett mejl: jag började med ”Hej!” vilket jag tror är ganska normalt, men sedan kunde jag inte komma på ett enda ord till. Jag hoppas att svarslatensen mellan mina Tankar och mina Handlingar beror på att jag har chillat som fan under sommaren, och inte att jag plötsligt har blivit exceptionellt mycket mer korkad. Framtiden får utvisa. Nåväl. Det här blogginlägget, i nuläget 7 meningar långt, har tagit en vecka att skriva, så jag ska runda av nu.

    Just det! Jag tänkte välja en bok att ha till högläsning i en högstadieklass jag undervisar i engelska. Man får jättegärna komma med förslag på en sådan. Jag lyckas såklart inte värka fram en endaste boktitel.

    Rapportera biverkningar: Morning is broken

  • Pissarn på ärten

    Till min Älskarinnan på Capri-outfit hade jag såklart packat en chic strandväska med vindruvor och körsbärstomater, en liten liten kylväska med solkräm och läppstift, och, det chicaste och viktigaste, en korsordstidning. När jag i godan ro låg och löste ett av kryssen dök plötsligt nyckeln ”ogillade ärta” upp, vilket fick min hjärna att göra halt.

    För tre år sedan sålde lågprisvarumärket Eldorado en sommarkollektion i form av ett grönt skjort- och shortsset, med fickor som såg ut som framsidan på deras djupfrysta ärter. Jag vill minnas det som att kollektionen blev väldigt hypad. Influencers fick kläderna hemskickade, Benjamin Ingrosso poserade iförd skjortan i en intervju för tidningen Café (där han bland annat berättade att han trodde sig ha ätit på samtliga restauranger i Stockholms innerstad) och reklambyrån bakom, Redgert Comms AB, vann Designpriset i kategorin merchandise år 2023 för just den kollektionen.

    Jag minns också att jag var så PROVOCERAD av alltihop, men hade svårt att sätta ord på VARFÖR. Kanske var det provocerande att se merchen samtidigt som Axfood (som äger Eldorado) hade en nettoomsättning på nästan 20 000 miljoner kronor år 2022, eller så var det provocerande att se kändisar som storhandlar på typ Urban Deli och saknar en personlig relation till Eldorado appropriera märket, eller så var jag bara avundsjuk på att jag inte hade likviditeten att lägga 500 kronor på ett snyggt grönt set.

    Men! Att försöka göra oklara politiska poänger leder ingen vart, så som tur är kan man för <100 spänn göra sig en alldeles egen ärt-merch! Det är, hehe, easy peasy:

    1. Köp ärtpåsar (av sorten Mat, inte såna ärtpåsar som triggar PTSD från skolgymnastiken)
    2. Klipp isär dem
    3. Sy och klipp och klistra efter bästa (eller sämsta) förmåga

    Taaaadaaaa. En ärttopp! Utöver påsar använde jag mig av silvertejp, tråd, ett gammalt duschdraperi (eftersom jag tydligen är värdelös på att använda måttband och behövde lägga ut ryggen) och ett massakrerat halsband som jag fäste i duschdraperi-hålen. På bilden kämpar jag med att knyta fast hela hopkoket.

    Tänk ifall min syslöjdslärare Gun/illa/nel (jag var inte så uppmärksam på lektionerna) hade fått se mig sitta frivilligt en torsdagkväll och omsorgsfullt göra en pärlbeströdd snörning på en plastpåse.*

    Jag gjorde till och med ett par örhängen av fimolera och några överblivna pärlor. Slutresultatet blev förvisso mer likt blygdläppar än ärtskidor men den kreativa tanken var god!

    Hur ska man tillaga 10 liter ärtor? Jag är som bekant inget fan av matlagning, men en rätt jag är sugen på under dygnets alla timmar är pasta + en stavmixad röra på kokade ärtor, mascarpone, vitlök och citronzest. Och mynta. Ja, även jag har fallit för den kollektiva föreställningen att ärtor och mynta är en given smakkombination. Enligt sägnen (den första Googleträffen jag fick upp) har det sitt ursprung i att de tidigaste ärtsorterna smakade nada och stärkelse, och mynta gjorde smaken fräschare.

    Och just det, den främsta anledningen till att min hjärna gjorde halt när jag låg och löste korsord: vafan är svaret på ”ogillade ärta”? Fem bokstäver långt.





    * när jag hade sytt färdigt toppen var jag en millisekund från att börja stryka den innan jag kom ihåg att plastpåsar är gjorda av plast, så Gun/illa/nel hade nog blivit föga imponerad ändå.

    Rapportera biverkningar: Pissarn på ärten

  • Då badar vi lite tycker jag

    När det är 28°C ute drabbas jag med en intensiv skamkänsla av att jag är ensam ansvarig för de antropocena klimatförändringarna, på grund av alla gånger jag köpt något från H&M-imperiet eller slängt pappersförpackningar i hushållssoporna.

    Jag blir också bryskt påmind om att min kropp är byggd för <20°C och växlande molnighet. Trots att jag vanligtvis är ansiktet utåt för Badkrukornas Riksförbund så manövrerar jag värmen (och ångesten över värmen) genom att ligga raklång i vatten om dagarna.

    Jag och min väninna Hagga gjorde stiligt sällskap till badplatsen häromdagen. Hon har liksom jag lagt in alla sina kläder på Pinterest och vi följer varandras klädmappar. Det är så satans mysigt att kunna kika in i den andres garderob och skicka outfitförslag eller -förfrågningar till varandra. Sin strandlook för dagen hade hon döpt till ”Old Money på Långholmen” (vänster) och jag hade döpt min look till ”Älskarinnan på Capri” (höger).

    Nu försöker vi övertala alla i vår närhet att fota av sina kläder och jag hoppas verkligen att folk vill ansluta till denna lilla rörelse. Det första etappmålet är att aldrig mer behöva köpa ett plagg, utan kunna låna det man har behov (eller ”behov”) av från sina vänners (eller ovänners) garderober istället. Slutmålet är rimligtvis att demolera H&M-gruppen!

    Tills dess: håll huvudet kallt och använd SPF!

    Rapportera biverkningar: Då badar vi lite tycker jag

  • Tjabba tjena hallå

    tjabba tjena hallå

    vi säger så

    tjabba tjena hallå

    vi säger så

    tjabba tjena hallå

    tjabba tjena, tjabba tjena

    tjabba

    tjena hallå

    tjabba tjena hallå.

    Välkommen till mig!

    Jag har ingen aning om hur många som besöker eller läser min blogg, eftersom GDPR tvingar mig att ha en sån där cookie-banner för att samla in folks data och jag tycker de är så störiga att jag hellre lever i ovisshet (dessutom är det nog sunt att inte mäta allt hela tiden), men det senaste har det börjar trilla in fler kommentarer och igår skrev Flora att hon lagt in Antipepp i sin RSS-läsare så jag anar att min läsarkrets numer omfattar fler personer än min ömma moder.

    Hoppas hursomhelst att du som är här ska känna dig som hemma (om du trivs i ditt hem – annars får du gärna känna dig som borta, som på semester, som på eskapism-äventyr). Den här bloggen är mitt lilla hjärtebarn och det är jättekul att få reaktioner på det jag gör, så känn dig också varmt välkommen att rapportera vilka biverkningar du än får av det du tar del av här.

    Just det, kom ihåg att tandtråda också!

    Det ska jag göra nu.

    XOXO,

    Linnea Girl

    Rapportera biverkningar: Tjabba tjena hallå

  • Kör och stör

    Den här bilden ritade jag när högern vann valet 2022 : – )

    Jag är en mycket kompetent fotgängare (en loser utan körkort, eftersom körkortskontot jag öppnade för 10 år sedan på något märkligt sätt har genomgått en metamorfos till ett ölkonto). Att promenera är nog en av mina favoritsysslor. Vad är det som går och går och går? Jag. Och klockan. Men mest jag.

    Det är dock inte alltid så kul att vara flanör i ett samhälle byggt för bilar. En plats där bilismen blir särskilt påtaglig är vid övergångsställen. Vid bevakade övergångsställen måste man stå och vänta en kvart på att alla bilar ska passera och sedan hinner Herr Gårman knappt slå om till grönt innan han blir röd igen och så måste man småjogga så där pinsamt över till andra sidan gatan, medan de stressade bilarna börjar varva. Men där det finns trafikljus så finns det åtminstone tydliga spelregler: rött = vänta. Grönt = gunga först lätt bakåt och gå därefter framåt över gatan (det här verkar vara allmänmänskligt, notera hur folk svajar till och liksom tar sats när det slår om till grönt! Mycket fascinerande).

    Annat kan sägas om obevakade övergångsställen. Det lilla utrymme där fotgängare förväntas kunna åtnjuta någon slags makt approprieras ÄNDÅ av dumma dumma bilförare. Här kommer en liten lista över tre störiga körbeteenden vid övergångsställen som gör mig grinig (eller rosenrasande om jag har PMS):

    3. När bilförare helt sonika bara kör över övergångsstället utan att stanna, trots att man snällt står och väntar på att få gå över vägen. Men i dessa fall kan man lätt avfärda dem som IDIOTER och gorma något surt (nu när jag skriver kom jag på att ”PLANERA DIN KÖRNING” vore en väldigt rolig förolämpning, den ska jag testa) för att få ur aggressionen ur systemet.

    2. När det är köbildning och bilförare stannar mitt PÅ övergångsstället. Okeeeeej thanks. Om det är stiltje i kön kan man demonstrativt knixa sig fram mellan bilarna för att visa att de är IDIOTER som står i vägen. Också ganska effektfullt för att bli av med sin (min) aggression.

    1. När bilförare stannar vid övergångsstället, men sen VIFTAR MED HANDEN för att visa att de ger sin tillåtelse, som att stanna vid övergångsstället är en otroligt givmild gest och inte en lagstadgad skyldighet.
    Comme ça:

    (Här tvingade jag Jack att se ut som en störig snubbe så att jag kunde rita av honom, tack Jack).

    Ibland, om jag är på bushumör, har jag bemött den här gesten genom att peka förvånat på mig själv: ”va, får jag gå över vägen?” och så ler man lite lurigt mot föraren som blir helt ställd och kanske skrattar lite nervöst. Det är den ultimata utmanövreringen.

    Hehe.

    Jag hade varit en otroligt pinsam farsa.

    Kör försiktigt!

    Rapportera biverkningar: Kör och stör

  • Nyhetsbrev från detektivbyrån

    Hej, det är detektiven med pseudonymen Lolinonnonea här.

    Denna lilla blogg har hittills plågats av 2 mysterier: var gömmer sig den naturella drickyoghurten och vem är skyldig till snedsteget i tidningstrappan? Jag tänkte redogöra för utvecklingen av mitt förundersökningsarbete.

    Yoghurtmysteriet

    Här följer en autentisk konversation mellan mig och min syster:

    Syster: [bifogar en bild på naturell drickyoghurt] Naturell drickyoghurt!!!

    Jag: Whaaaaaaaaaay

    Jorå. På hennes lokala ICA, i den där avdelningen som brukar heta något i stil med ”Utomlands” och som rymmer tacogrejer och Sriracha, fanns den. Meggle Naturell Drickyoghurt 180 g. Jag drog förstås dit och bunkrade. Den är god! Praktisk! Kitschig! Min endaste lilla kritik är att den saknar skruvlock. Den lilla sladdriga flärpen (flärp, vilket vidrigt ord det är va) är synnerligen opraktisk för en spillkråka som jag. Men jag är ju alltid utrustad med våtservetter i min nödnecessär. Och jag har en känsla av att det finns andra, större bekymmer i världen just nu.

    Tidningsmysteriet

    Låt mig nu berätta om ett framsteg för förundersökningen, men ett förmodat baksteg för Linnea 12 år. En förmiddag i våras satt jag i vanlig ordning och myste med ett fång tjejtidningar inne på Kungliga biblioteket. Just den här dagen hade jag tagit mig an några Frida-tidningar eftersom jag misstänkte att de kanske inte var helt oproblematiska. Och! Vilken JÄVLA utdelning det gav. Framför allt ett specifikt nummer träffade som ett knytnävslag i nostalgin mittemellan levern och magsäcken: FRIDA Sommarspecial 2009.

    På framsidan står Agnes Carlsson iförd en knallgul baddräkt med cut-outs (typ som Borats tankini fast inverterad), lågt skurna jeansshorts och rader efter rader med guldiga halsband över bröstet. Jag minns att det här var den absolut coolaste outfiten jag någonsin hade skådat. En liten tidsmarkör.

    Nåväl, vad för innehåll kunde man förvänta sig när man låg på playan och läste i sommarspecialen samtidigt som man friterades i sololja?

    Till exempel uppslaget ”Bästa bikinin för din kropp” som har smarta tips och tricks för att ge illusionen av generösare höfter och byst (för dem med rak kroppstyp), längre ben (för dem med kort kroppstyp) eller framhäva ens former PÅ RÄTT SÄTT (för dem med fyllig kroppstyp). Det finns också en Killpanel med fyra stackars 17-åriga killar som sitter och diskuterar sex, dejting och tjejers utseende. För en killtokig person (likt undertecknad) som vid den här tidpunkten var mycket känslig för killars åsikter så var det bara att sörpla i sig svaren på frågor som ”vad är extremt oattraktivt på tjejer?” eller ”hur ser en snygg tjej ut?”. MEN bland det SJUKASTE jag har läst är sida 38, med rubriken Kändistjejer i bikini – killarna tycker till, där lill-killpanelen får kommentera bilder på bikiniklädda kändisar som ges attribut som ”lite väl smal överkropp”, ”lite för mycket muskler”, ”fint leende” ”lite för smala lår” eller ”fin kroppsform”. Ett uppslag som är kränkande för samtliga inblandande!!!

    Jag vågar göra följande påstående: Frida var kanske inte toppenläsning för sin målgrupp ”unga tjejer”.

    Och en hälsning till 12-åriga Linnea: du duger precis som du är. Eller du är fett fittig ibland. Men du har något slags värde ändå!

    Rapportera biverkningar: Nyhetsbrev från detektivbyrån

  • Saker jag hade skrivit om jag hade skrivit

    I början av juni i år så avslutade jag ett underbart skrivår på Litterärt skrivande-linjen, Hola folkhögskola, Pulver City (som kulminerade i den fina antologin Drömmar, finns där böcker finns).

    Allt eftersom året fortlöpte så blev det tydligt att mitt LITTERÄRA UTTRYCK gör sig snyggast i poesi och kortnoveller. Varje gång vi övade på att skriva längre löpande texter så tröttnade jag efter några rader och nu är jag sittandes med säkert 50 inledningar på skrifter som aldrig låtit sig skrivas längre. Texter med blue balls. Tänkte att det kan vara kul att dela ett par av dem här! Kanske vill någon som läser ta vid?

    Mingel

    “Hur fan ska man mingla här?”

    Att låta kulturskolan tonsätta de kommunala bolagschefernas årskonferens hade varit en god idé i teorin. Eller det hade varit en helt okej idé i teorin. 

    Forsen

    I flera år hade han levt för att fila på sitt självmordsbrev. Han hade en vision om att vinna Augustpriset. Postumt alltså.

    Camping

    Urinblåsan växer. Regnet, som för en stund sedan smattrade behagligt mot tältduken, fullkomligen öser ned. “Det går över snart” tänkte jag när de första dropparna föll. Det var eoner sedan. Jag är så satans kissnödig.

    Så länge det var kärlek

    Så länge det var kärlek gick det bra. Men det här var inte kärlek. Det var inte ens åtrå.

    Assonans

    En varm korv i en kall storm hjälper föga.

    Spindeln

    Taket i funkisvardagsrummet är 3,5 meter brett och 5 meter långt. Utöver några odefinierbara gula fläckar är det helt vitmålat. Och skrovligt. Ungefär 32 centimeter in från ena kortsidan och två centimeter ned från taket hänger en spindel modell mindre. Den har i vederbörlig ordning åtta ben, varav hälften kniper sig fast runt tråden medan resterande fyra ben är utsträckta som om spindeln har blivit påkommen med något olagligt och vill frånsäga sig ansvaret. Spindeln är vid första anblick svart, men om Agnes, som fryst i dörröppningen, hade vågat sig närmre, kan spindelns färg snarare beskrivas som mörkt brun, fast inte brun som en brunspindel, loxosceles reclusa, eftersom dennes utbredningsområde är i Nordamerika och den här berättelsen kommer att utspela sig i Sverige åtminstone företrädesvis. Men nu går vi händelserna i förväg. Åter till vardagsrummet. Än så länge har vi blivit introducerade till Agnes och spindeln, men för att kunna förstå det utrop som komma skall, behöver vi också bli varse om Agnes pojkvän Alex, en i svenska mått mätt genomsnittligt lång och genomsnittligt försynt kille, för närvarande iförd kortärmad Ralph Lauren-tröja och jeans med genomsnittlig passform.  

    ”Alex hjälp!”  

    Alex, som har snabba reflexer mycket tack vare sina ungdomsår som elitsatsande innebandymålvakt, men som just i det här fallet snarare kan härledas till det diskansvar han givits efter middagen och tar varje möjlig chans att slippa från, infinner sig snabbt vid Agnes sida. Agnes pekar på spindeln, fortfarande ungefär 32 centimeter in från ena kortsidan men nu en halv decimeter längre ned från taket än när hon fick syn på den; Alex, som snabbt förstår sin roll i dramat, stegar fram till spindeln. För att kunna förstå det märkliga som snart kommer att hända behöver vi bli varse om att det här är en värld där det inte är allmänt känt att fler djur utöver människan har givits talförmåga. När spindeln nu säger ”hej” till Alex är det mycket underligt. 

    Spa

    Låt mig berätta om paradoxen ”avslappnande konferens”.

    Rapportera biverkningar: Saker jag hade skrivit om jag hade skrivit

  • Pauvres honteux

    Pauvres honteux (franska skamsna fattiga) avser fattiga personer som tidigare haft det gott ställt och därför ogärna söker understöd. (Källa: Wikipedia)


    Vissa saker känns så osannolika att man inte bemödar sig med att ha en buffert för dem. En liten hyresrätt i centrala Stockholm är en sån sak. Och likväl har jag lyckats signera ett underbart andrahandskontrakt på just en sådan lägenhet, som jag flyttar till om två veckor. Därför har jag tvingats vakna upp från det bohemliv jag idealiserar så hårt, med maxat studielån, noll sommarjobb, utebliven A-kassa och den sprillans nya insikten: DET ÄR JU JAG SOM KÖR.

    Det går ingen nöd på mig, för jag är otroligt bortskämd med ett socialt skyddsnät vävt av hederliga arbetare som är generösa med att öppna sina famnar och kylskåp och portmonnäer (JAG ÄLSKAR ER ALLIHOP OCH BJUDER TILLBAKA SÅ FORT JAG KAN).

    Med det sagt kommer jag ändå försöka ha en sommar i självspäkningens tecken. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag åtminstone kan spendera tiden innan jag börjar jobba i augusti med mina bästa gratisaktiviteter Läsa och Skriva, men när jag skulle införskaffa ett gäng böcker från biblioteket så möttes jag av texten:

    Du [ditt jävla stolpskott] har obetalda avgifter på totalt 100 kr. Det betyder att du inte kan låna eller reservera.

    Grattis Linnea, du har gjort dig förtjänt av:

    Men tack vare ett öronmärkt bidrag från en känd välgörare (tack Jack) så kan jag betala min förseningsavgift. Sen ska jag låna en hög böcker med tragiska livsöden för att bli påmind om att det finns dem med en betydligt torftigare tillvaro än jag.

    Förslag på deppig litteratur mottages med tacksamhet!

    Med tillönskan om fred och medborgarlön,

    Linnea

    Rapportera biverkningar: Pauvres honteux