Jag har blodgrupp 0-, även kallad universalblodgrupp eller Den Självgoda Blodgruppen, vars innehavare alltid försöker hitta tillfällen att säga vilken blodgrupp man tillhör. Det är alltså den blodgruppen jag har.
När Ge blod Stockholm i somras utlyste en tävling där man kunde vinna en cykel så tänkte jag att det var walkover för de andra deltagarna, eftersom jag utöver charm, ödmjukhet och kreativ finess har min oemotståndliga blodgrupp, som alltid får personalen på Blodcentralen att tindra med ögonen. Åtminstone i mitt huvud.
Det var en klassisk lägg-upp-en-bild-tillsammans-med-en-hashtag-tävling och jag gjorde en hel bildserie.
Först bilden ovan, där jag står helt klädd i rött efter en valvaka i Göteborg och poserar vid Ola Åstrands konstverk ”blodet i oss”. Sedan placerade jag ut den här RÖDA BLODKROPPEN(!) på olika ställen i stan, bland annat mellan några grabbiga grabbar som är företrädare för Sveriges beredskap i Socialstyrelsens reklam för blodgivning – je suis Sveriges beredskap också!!!
Runtom i stan letade jag upp allehanda lämpliga motiv, klippte och klistrade och skrattade åt mig själv, och väntade tills absolut sista tävlingsdagen med att lägga ut inlägget så att det skulle vara färskt i minnet hos dem som korade cykelvinnaren. Och precis när jag publicerat det sa plötsligt Flipp: ”cykeln lottas väl ut?”.
Helvette.
Mitt fortsatta behov av en cykel är i runda slängar lika stort som Sveriges behov av blodgivare (eventuellt lite större). 3% av befolkningen mellan 18-75 år är aktiva blodgivare men för att stärka krisberedskapen behöver antalet dubbleras. Jag är ju inget större fan av vår Upprustning™, men ovidkommande det så tycker jag att blodgivning är något nettopositivt och att alla som kan och vill ge blod borde ge det ett försök. Så här följer en pedagogisk beskrivning av hur det brukar gå till:
- Först går man in på Blodcentralen, säger hej hej och fyller i en digital hälsodeklaration där man klickar i om man har käkat medicin, tatuerat sig, haft en ny sexuell partner, varit sjuk etc etc den senaste tiden (karenstid varierar beroende på vad det handlar om). Sen följs hälsodeklarationen upp med en intervju där man snickelisnackar lite med nån i personalen, som säkerställer att ens blod inte riskerar att vara smittat av något. Personalen skulle till exempel kunna fråga igen om man har haft sex med en ny partner de senaste 3 månaderna, och om man är socialt osmidig kan man till exempel svara ”hahaha nej gud nej här är det torrt som i Sahara” och så nickar personalen artigt.
- När intervjun är klar och man har svurit på heder och samvete att man talat sanning så är det dags för blodgivning (såvida ens blod inte riskerar att vara smittat av något alltså (det säger sig självt kanske)). Och inte olikt en utekväll på en studentresa i Magaluf så kommer personalen hetsa sönder dig till att dricka massvis (med vatten eller fruktdryck) på väg till britsen.
- Sen lägger man sig bekvämt tillrätta medan personalen fixar med nålar och grejer. De är extremt måna om att allt ska kännas JÄTTEBRA HELA TIDEN och man blir alltjämt uppassad med dricka och småprat och reglering av armstöd och nackkudde. Själva blodgivningen tar kanske… 5 minuter? Om det äger att ha en relativt grov nål instucken i armvecket? Nej. Men den märks knappt. På riktigt!
- Tralala nu är man klar och har potentiellt räddat 3 människors liv snart. Inte illa. Man kommer få ta med sig en karta med järntabletter för att kompensera för det järn som förloras i blodgivningen. Personalen kommer säga att tabletterna ”kan upplevas lite hårda mot magen” vilket är en eufemism för att vara ömsom förstoppad, ömsom allt annat än förstoppad i 1,5 månaders tid. Om det äger att ha en kass tarmflora? Nej. Men jag har testat att skita i järntabletterna (hehe) och fick svår järnbrist, och det var jobbigare.
- Sen måste man vila och ta emot sina allmosor, som varierar mellan mottagningarna. I Stockholm får man en diger fikabuffé med bröd, hummus, yoghurt, ägg, nybakade bullar, kaffe och en Muminmugg.* I Göteborg fick jag en Delicatoboll och ett tack.**
- Nu är man klar! Det tar typ 30 minuter totalt. Om man inte lägger väldigt mycket tid vid fikabuffén. Vilket somliga kan tänkas göra.
- Slutligen får man efter ett tag det här:
Och då är allt förlåtet.
Ge järnet!
* Jag är inte så à jour med hur värdet på tjejaktier ser ut, men jag vill lobbya för ett samarbete mellan Ge blod och Arabia, så att det tas fram en exklusiv Blodgivning-Muminmugg. Det om något borde väl få nyregistreringen av blodgivare att skjuta i höjden?
** Allas rätt till en diger fikabuffé – ett starkt argument för att förstatliga vården.
Rapportera biverkningar här: