I början av juni i år så avslutade jag ett underbart skrivår på Litterärt skrivande-linjen, Hola folkhögskola, Pulver City (som kulminerade i den fina antologin Drömmar, finns där böcker finns).
Allt eftersom året fortlöpte så blev det tydligt att mitt LITTERÄRA UTTRYCK gör sig snyggast i poesi och kortnoveller. Varje gång vi övade på att skriva längre löpande texter så tröttnade jag efter några rader och nu är jag sittandes med säkert 50 inledningar på skrifter som aldrig låtit sig skrivas längre. Texter med blue balls. Tänkte att det kan vara kul att dela ett par av dem här! Kanske vill någon som läser ta vid?
Mingel
“Hur fan ska man mingla här?”
Att låta kulturskolan tonsätta de kommunala bolagschefernas årskonferens hade varit en god idé i teorin. Eller det hade varit en helt okej idé i teorin.
Forsen
I flera år hade han levt för att fila på sitt självmordsbrev. Han hade en vision om att vinna Augustpriset. Postumt alltså.
Camping
Urinblåsan växer. Regnet, som för en stund sedan smattrade behagligt mot tältduken, fullkomligen öser ned. “Det går över snart” tänkte jag när de första dropparna föll. Det var eoner sedan. Jag är så satans kissnödig.
Så länge det var kärlek
Så länge det var kärlek gick det bra. Men det här var inte kärlek. Det var inte ens åtrå.
Assonans
En varm korv i en kall storm hjälper föga.
Spindeln
Taket i funkisvardagsrummet är 3,5 meter brett och 5 meter långt. Utöver några odefinierbara gula fläckar är det helt vitmålat. Och skrovligt. Ungefär 32 centimeter in från ena kortsidan och två centimeter ned från taket hänger en spindel modell mindre. Den har i vederbörlig ordning åtta ben, varav hälften kniper sig fast runt tråden medan resterande fyra ben är utsträckta som om spindeln har blivit påkommen med något olagligt och vill frånsäga sig ansvaret. Spindeln är vid första anblick svart, men om Agnes, som fryst i dörröppningen, hade vågat sig närmre, kan spindelns färg snarare beskrivas som mörkt brun, fast inte brun som en brunspindel, loxosceles reclusa, eftersom dennes utbredningsområde är i Nordamerika och den här berättelsen kommer att utspela sig i Sverige åtminstone företrädesvis. Men nu går vi händelserna i förväg. Åter till vardagsrummet. Än så länge har vi blivit introducerade till Agnes och spindeln, men för att kunna förstå det utrop som komma skall, behöver vi också bli varse om Agnes pojkvän Alex, en i svenska mått mätt genomsnittligt lång och genomsnittligt försynt kille, för närvarande iförd kortärmad Ralph Lauren-tröja och jeans med genomsnittlig passform.
”Alex hjälp!”
Alex, som har snabba reflexer mycket tack vare sina ungdomsår som elitsatsande innebandymålvakt, men som just i det här fallet snarare kan härledas till det diskansvar han givits efter middagen och tar varje möjlig chans att slippa från, infinner sig snabbt vid Agnes sida. Agnes pekar på spindeln, fortfarande ungefär 32 centimeter in från ena kortsidan men nu en halv decimeter längre ned från taket än när hon fick syn på den; Alex, som snabbt förstår sin roll i dramat, stegar fram till spindeln. För att kunna förstå det märkliga som snart kommer att hända behöver vi bli varse om att det här är en värld där det inte är allmänt känt att fler djur utöver människan har givits talförmåga. När spindeln nu säger ”hej” till Alex är det mycket underligt.
Spa
Låt mig berätta om paradoxen ”avslappnande konferens”.
Svar Avbryt